Onormala endokrina celler

I slutet av 2013 publicerades en studie om densiteten (volymmassan) på endokrina celler hos IBS-patienter. Man gjorde koloskopi på 50 patienter, och tog fyra olika vävnadsprov från patienternas ändtarm. Resultaten jämförde man sedan mot friska kontroller. Tidigare studier har visat att densiteten av Kromogranin A var minskad i tarmen hos IBS-patienter samt att det finns förändringar i serotoninceller i ändtarmen.

Ett av peptidhormonen forskarna fokuserade på var Peptid YY som bildas i tarmens slemhinna och bland annat fördröjer magtömning, hämmar utsöndring från mage och pankreas och är en del av ileal brake (en typ av broms som finns i tarmen för att sakta ner den).

Vid djurförsök har man exempelvis sett hur PYY kan hämma diarré genom att sänka transittiden.
Det visade sig finnas en markant skillnad mellan friska kontroller och patienterna. Kontrollerna hade 106 celler/mm2, medan patienterna låg på 58 celler/mm2. Däremot fanns ingen skillnad mellan de olika IBS-grupperna. (IBS-D 58 celler/mm2, IBS-C 59 celler/mm2). PYY-densiteten visade sig ha hög sensitivitet och specificitet för att urskilja friska mot de med IBS. (Sensitivitet och specificitet är viktigt vid sjukdomstest.)

Ett annat peptidhormon var Oxyntomodulin, som hämmar utsöndring från mage och pankreas samt minskar rörligheten i magen. Återigen kunde forskarna se en stor skillnad mellan friska och patienter. Kontrollerna hade 109 celler/mm2 jämfört med IBS på 53 celler/mm2, och här fanns inte heller någon statistisk skillnad mellan IBSgrupperna (IBS-D 53 celler/mm2, IBS-C 49 celler/mm2).

För Somatostatin, ett peptidhormon som hämmar tarmens kontraktioner och vissa gastrointestinala hormoner var bilden tvärtom. Här hade patienterna en ökad densitet. Friska kontroller hade 18 celler/mm2 och patienterna hade 40 celler/mm2. Fortfarande ingen skillnad mellan de två IBS-grupperna (IBS-D 40 celler/mm2, IBS-C 43 celler/mm2).

Resultaten av studien visar alltså att celldensiteten för två peptidhormon var markant reducerad hos IBS-patienter och att det tredje peptidhormonet hade en markant ökning. Som jag nämnde i inledningen har Kromogranin A visat sig lovade som biomarkör för en IBS-diagnos, med god sensitivitet och specificitet. Den här studien gav exempel på tre ytterligare potentiella biomarkörer vid IBS.

Biomarkörer är viktiga i kampen om erkänd sjukdom så därför ser jag väldigt intressant på den här forskningen. Jag har en annan studie liggandes här hemma om andra potentiella lovande biomarkörer vid IBS, och det är fantastiskt roligt att se hur forskningen ändå rör sig framåt.

”Abnormalities in the gastrointestinal endocrine cells in IBS patients have been reported recently, providing evidence that IBS is an organic disorder, and opening the door to the use of these abnormalities as markers for a positive diagnosis of IBS.”

Referens:
El-Salhy, et al., 2013. Abnormal rectal endocrine cells in patients with irritable bowel syndrome. Regulatory Peptides.

1 Response

  1. 25 juli, 2014

    […] Chromogranin A är ett särskilt protein som finns i våra kroppar. Det är bland annat ett förstadium till flera funktionella peptider, och graniner har tidigare visat sig fungera som biomarkörer för diverse sjukdomar. En koppling mellan peptidhormon och IBS har studerats tidigare med intressanta resultat. Du kan läsa mer om det, samt den första studien rörande Chromogranin A och IBS här: Onormala endokrina celler […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.