Året var 1999 och vi hade precis skaffat hund. Mina föräldrar och syster skulle åka iväg på semester till Tunisien och jag, 19 år, skulle vara hemma och ta hand om hunden. Med sig hem hade de en magsjuka och jag blev självklart smittad. Varför finns det inga t-shirts som lyder ”My family went to Tunisia and all I got was this lousy stomach bug”?
Magsjukan bestod av svåra magkramper och nästan som diarré, men månaderna gick och jag fortsatte vara sjuk. Flera gånger i veckan vaknade jag på natten av svåra magkramper och fick springa på toa. Smärtan var outhärdlig och det var ofta självmordstankarna gjorde mig sällskap på nätterna under de värsta perioderna. Det dröjde inte länge innan mina magproblem gick ut över skola och mitt sociala liv. Jag gick i gymnasiet men min ökade sjukfrånvaro gjorde att jag fick inte gå kvar. Vad som hände med mig var ointressant, vänd dig till Komvux när du blir tillräckligt gammal för att söka, var rådet jag fick.
Jag slutade gå ut, jag tappade kontakten med flertalet vänner och hade helt enkelt inte styrkan att erkänna att jag inte vågade gå ut, att jag mådde otroligt dåligt. Enda gångerna jag var utanför dörren var när jag gick promenader med hunden. Hade inte han funnits hade jag nog aldrig satt en fot utanför hemmet.
Efter ungefär ett år vände jag mig till sjukvården. Energin var slut och jag orkade inte mer. Ett år av nästan dagliga smärtor och till följd av det en personlighetsförändring. Innan jag blev sjuk var jag väldigt aktiv. Jag älskade att vara ute, spela fotboll, cykla eller bara promenera i skogen, men allt sådant hade jag lagt på hyllan. Kvar i mitt liv fanns böckerna, min enda tillflykt när verkligheten blev för svår. Så jag var inte särskilt hoppfull när jag sökte hjälp hos vårdcentralen men det är klart att jag hoppades på någon medicin som kunde hjälpa mig, något som kunde ge mig mitt liv tillbaka. Det jag fick var emellertid ingen medicin utan en klapp på huvudet och ett ”lär dig leva med det”, efter det skickades jag hem. Jag hade precis kommit ur tonåren och hade egentligen ingen aning om vart jag kunde vända mig för att få hjälp eller ens om jag hade rätt till någon sorts hjälp. Jag hade heller ingen ork att försöka tjata mig till hjälp.
Min mage påverkade mig så otroligt mycket. Varje gång jag fick smärtor i magen så hatade jag mig själv och jag var rädd, så otroligt rädd för smärtorna. Jag blev deprimerad och fick problem med ångest. Jag kände mig så ensam och jag vågade inte prata med någon om hur jag verkligen mådde. Jag var trött, trött på att må dåligt, trött på att vara ensam och trött på att leva ett sådant instängt liv. Det är inte särskilt lätt att se situationen i ett objektivt ljus, jag var medveten om att andra har det bra jobbigare än vad jag hade det men det förhindrade inte de mörka tankarna att bosätta sig i mitt huvud. Jag hörde sporadiskt av vänner som levde sitt liv, de arbetade, gick ut och roade sig, åkte utomlands och så vidare. Saker som jag kände inte fanns inom räckhåll för mig. Jag har svårt att tänka på den här perioden i mitt liv utan att inte bli nedstämd, tårarna är aldrig långt borta.
Till slut verkade mina sjukvårdskontakter förstå hur pass dåligt psykiskt jag mådde och jag fick en remiss till den öppna psykiatrimottagningen. Där fick jag börja med SSRI som förbättrade mina psykiska problem men min mage var ju fortfarande dålig. Framtiden började se ljus ut igen, jag var fortfarande ung, det fanns fortfarande tid att läsa in gymnasiet och fortsätta på högskolan. Den dagen jag fick mitt första jobb var en helt otrolig dag, jag var så väldigt lycklig trots den dåliga lönen. Det var underbart att få känna mig nyttig, att få känna ett värde och hur jag mer och mer återvände till livet. Jag lyckades läsa klart gymnasiet och fick senare ett annat jobb, den här gången var det ekonomi som var inriktningen och även om jag och matematik aldrig kommit bra överens så älskade jag det. Finns det något bättre än att få leka med papper? Livet flöt på ganska hyfsat även om jag fick göra en del uppoffringar, jag hade exempelvis inte rätt till sjukledigt från jobbet och det var hyfsat pressande. Jo, enligt lag hade jag all rätt till sjukledigt men ville jag behålla jobbet så var det bara att hålla tyst.
Under 2006 sprang jag på en annan läkare som gav mig ytterligare en diagnos; Hypotyreos. Läkaren menade på att jag nog aldrig varit särskilt deprimerad utan att det bara var min sköldkörtel som ställde till det. Läkaren fortsatte med att det var helt galet att jag åt SSRI och jag borde genast sluta med skiten. Sagt och gjort! Problemet var bara att ingenting blev bättre. Visst, jag slutade sova dygnet runt men varje gång magen blev dålig så tappade jag psykisk ork och blev bara svagare. Till slut var jag borta lite väl mycket från jobbet och jag blev uppsagd. Arbetsbrist hette det ifrån arbetsgivaren och inte fick jag min uppsägningstid heller. Alltid lika härligt att bli sparkad på när man redan ligger. Jag slutade leva igen och mådde bara sämre och sämre, hade jag inte haft min underbara man under den perioden så tror jag inte jag hade lyckats ta mig igenom den. Hans stöd var och är än idag så oerhört betydelsefullt. Jag tror inte han förstår hur pass mycket han har betytt för mig och hur otroligt tacksam jag är för att han dök upp i mitt liv.
I slutet på 2008 fick vi barn, och även om det var fantastiskt att bli förälder så dök det upp nya problem i vardagen. Att gå till BVC varje vecka var plågsamt och jag kunde sällan ta mig dit själv. Gissa om det fick mig att känna mig som en kapabel förälder… Första gången det lyckades slumpa sig så att sonen var hungrig samtidigt som jag fick kramper kommer jag aldrig glömma. Mitt hjärta brast och jag kände mig så otillräcklig.
Nu var det dessutom inte bara mitt och makens sociala liv som jag trasslade till, utan även sonens. Första gången jag och sonen var hembjudna till en av sonens vänner hade jag ångest och var panikslagen hela dagen. Sonen var och är fortfarande väldigt förtjust i det barnet och jag själv tycker väldigt mycket om barnets föräldrar, men min brist på socialt umgänge genom åren har gjort mig osäker och rädd. Det gör ont när sonen säger att han längtar efter kompisen, men jag inte vågar höra av mig. ”Tänk om de egentligen inte vill träffa oss”, ”De har säkert något bättre för sig” är tankar som dyker upp och jag vågar helt enkelt inte lyfta telefonen och ringa.
Idag drömmer vi om att köpa hus men jag har inte jobbat sedan 2006, och nu är det extra svårt eftersom jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Drömmen om ett jobb lever lika stark nu som då men vem anställer en 33-åring med sjukdom utan särskilt mycket erfarenhet?
Dessutom så är jag inte där psykiskt än, jag är fortfarande alldeles för trasig. Jag kan bara sorgset konstatera att mina magproblem verkligen har påverkat alla aspekter i mitt liv.
