Min erfarenhet av arbetsförmedlingen
Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen i slutet av 2017 efter en väldigt lång tids sjukfrånvaro från arbetsmarknaden. Det började ganska hoppfullt. Jag fick lämna läkarintyg som skulle ge mig rätten till extra stöd och hjälp för att återgå i arbete, men det blev aldrig så.
Den första tiden inskriven på arbetsförmedlingen fick jag en ny handläggare varje gång jag hörde av mig med frågor. Till slut hamnade jag hos SIUS som menade att de absolut skulle kunna hjälpa mig. Jag blev dock aldrig officiellt inskriven i SIUS eftersom jag inte hade arbetstränat innan och man inte hade svart på vitt hur stort ”arbetsutbud” jag hade. Det var mycket fram och tillbaka. Först sa de att de skulle ordna så jag fick arbetsträna, sen några månader senare fick jag ett nej och ytterligare några månader senare fick jag ett ja. Vi var iväg till en arbetsplats som tog emot människor för arbetsträning och det kändes ganska hoppfullt. Kanske skulle jag snart ha tagit mig igenom arbetsträningen och kanske skulle jag därefter kunna få ordentligt stöd och hjälp. Arbetsförmedlingen skulle höra av sig med ett startdatum, men det var bara tystnad från deras sida tills jag en dag får ett mejl från min handläggare att jag inte kommer få arbetsträna. Eftersom jag inte officiellt var inskriven någonstans så kunde de inte betala för arbetsträningen. Sedan helt plötsligt slutade min handläggare utan att meddela mig och min nya handläggare tog aldrig kontakt med mig.
Till sist hörde jag av mig och fick komma på möte. Han kunde varken hitta mina läkarintyg eller någonting annat om mig och sa åt mig att dyka upp på ett inskrivningsmöte till Jobb- och utvecklingsgarantin. Jag tyckte det kändes väldigt underligt att jag bara skulle dyka upp på ett möte så jag hörde av mig till det kontoret som hade hand om jobb- och utvecklingsgarantin. Det var absolut inte så det gick till utan jag behövde bli kallad till en sådan inskrivning av en handläggare på arbetsförmedlingen och det kunde jag först bli när jag hade varit inskriven i 14 månader så jag hade ungefär tre månader kvar till dess. Jag bad handläggaren jag då hade kontakt med att kalla mig när det var möjligt och han höll sitt löfte.
Den 7 januari 2019 blev jag kallad till ett möte på jobb- och utvecklingsgarantin. Det första min nya handläggare säger till mig är att vi inte alls har mycket tid så han hoppas att jag vet vad jobb- och utvecklingsgarantin är för något. Sedan säger han åt mig att jag har en månad på mig att hitta en praktikplats och mötet är därefter slut. Jag kände mig ganska chockad. Hur skulle jag lyckas hitta en praktik? Vad hände med det särskilda stöd jag skulle få?
Efter många om och men lyckades jag genom en familjemedlem hitta en praktikplats. Det började dock inte särskilt bra. Först när jag lämnade in min ansökan om praktik, som tydligen gick till ett helt annat kontor, så fick jag avslag på den. En praktik fick absolut aldrig vara längre än en månad, påstod hon. Jag hörde av mig till min handläggare på jobb- och utvecklingsgarantin som sa att jodå, praktik fick visst vara längre. Han kunde dock inte ta den diskussionen med kvinnan som gjort avslag på min ansökan utan jag fick springa fram och tillbaka där. Ett tag menade kvinnan på att jag inte ska göra praktik utan att jag istället borde ha arbetsträning. Många kockar här med andra ord och en väldigt förvirrad jag.
Det här var dessutom ordentligt skrämmande för mig eftersom jag inte hade jobbat sedan 2007. Skulle jag orka? Skulle mina psykiska problem hålla sig på mattan? Jag var dessutom ganska slutkörd efter att hela tiden behöva bråka med arbetsförmedlingen.
Till slut och efter många ångestattacker och tårar från mig så fick jag ett godkännande på tre månaders praktik. Praktiken inleddes bra med en chef som genast sa att hen såg långsiktigt på det här och att det kanske skulle finnas en plats för mig där efter praktiken. Det här var ju rena drömmen för mig och jag vågade äntligen hoppas på framtiden. Jag vågade äntligen känna riktig livsglädje. När tre månader hade gått och jag nervöst gått och väntat på ett besked från praktiken så fick jag höra att på grund av omorganisation och kollektivavtalsförhandlingar så var det inte möjligt att anställa någon just nu. Men, de ville väldigt gärna förlänga min praktik. Jag frågade lite fint om det kanske fanns en plats åt mig där efter praktiken och det fick jag ett ”ja, men det har jag inte sagt” på. Arbetsförmedlingen gick lite motsträvigt med på att förlänga praktiken men ett möjligt jobb i slutet av perioden gjorde att de sa ja. Först förlängdes praktiken en månad, men chefen bad snart om ytterligare förlängning över sommaren.
När chefen någon dag senare frågade mig om jag kunde tänka mig att jobba under sommaren trots att resten av min avdelning skulle vara på semester så kunde jag ju inte annat än att svara ja. Jag la ner mycket av sommaren på att ensam sköta avdelningen och allting kändes ganska bra.
Dagen efter att alla hade återvänt från semestern fick jag dock beskedet att jag inte skulle bli erbjuden någon anställning. Det här knäckte mig helt. Jag kände mig så fruktansvärt utnyttjad som bara varit gratis arbetskraft under sommaren så resten kunde ta semester.
Jag fick enorm ångest och en riktigt svår depression. Jag såg inte någon poäng med att fortsätta leva och jag kände det helt omöjligt att göra färdigt de tre veckor av praktiken som var kvar. Jag tyckte det var bättre om jag fick satsa på att återhämta mig och senare söka jobb när jag var på fötter igen. Arbetsförmedlingen höll såklart inte med mig. Det här var ingen anledning till att avbryta en praktik i förtid och det viktigaste här var referenserna till framtida jobb. Det spelade ingen roll att arbetsplatsen var helt okej med att jag inte kom tillbaka och att de redan lovat mig referenser.
Jag hade mycket läkarkontakt under den här tiden eftersom jag inte var psykiskt förmögen att återgå till praktiken. Jag försökte att bara överleva dagen. Jag sjukanmälde mig själv men tänkte inte på att jag skulle sett till att få en riktig sjukskrivning. Efter ungefär två veckor där jag fokuserade på att återhämta mig började jag söka jobb och fick tag i en kort visstidsanställning. Det kändes såklart superkul och jag började våga hoppas igen.
Men, så måndagen den 14 oktober damp det ner ett brev från arbetsförmedlingen. De ville ha ett läkarintyg på att jag varit sjuk. Mycket energi gick åt att försöka få tag i ett som visade att jag mått väldigt dåligt under just den perioden. Men, det dög inte. De krävde ett fullständigt sjukskrivningsintyg, vilket jag inte hade och nu väntar sanktioner för mig.
Min kontakt med arbetsförmedlingen har enbart givit mig besvär och fått mig att må sämre. De har ingen som helst förståelse för psykisk sjukdom och de trampar mer än gärna på den som ligger ner.