Varför så svårt att få fram mediciner?
IBS har funnits i väldigt många år även om den inte har hetat just IBS under alla åren. När jag fick min diagnos för första gången för ungefär 14 år sedan så pratades det mycket om att man snart skulle lösa sjukdomens gåta och kunna leverera ett fungerande läkemedel. Idag har vi fortfarande inte fått något sådant. Det är frustrerande att vara sjuk och bara gå och vänta på att få börja leva och det är inte alltid lätt för oss patienter att förstå varför man inte bara kan skaffa fram en medicin så vi kan få må bättre.
Många mediciner som idag används för att behandla IBS kan inte sägas ha någon övertygande effekt. Det är endast ett fåtal som specifikt riktar sig mot sjukdomen, vilket till stor del beror på att man inte har rett ut alla frågetecken (De Ponti, 2013). Forskningen har under många år mest varit fokuserad på att hitta en enda medicin som löser alla problem med sjukdomen, men frågan är om vi verkligen kan förvänta oss allt det av en enda medicin. Går det verkligen att framställa ett läkemedel som kontrollerar alla symptom? Kan en medicin ensam verkligen lösa alla bakomliggande problem?
De komplexa orsaker som tros ligga bakom sjukdomen gör att det egentligen är orealistiskt att förvänta sig lösningen hos ett enda läkemedel. Vad ska medicinen riktas mot? Tarmens störda rörelser? Den ökade smärtkänsligheten? Inflammationen? Immunförsvaret? Nervsystemet? Det blir även ännu mer komplicerat när mekanismerna bakom symptomen kan variera hos patienterna, och om något så är detta ytterligare en anledning till att satsa på flera mediciner i kombination som behandling för sjukdomen (De Ponti, 2013).
Vi har nog alla hört IBS beskrivas som en funktionell sjukdom, vilket kommer ifrån det faktum att ingen organisk orsak kan identifieras och att diagnosen ofta ställs genom uteslutningsmetoden. De exakta mekanismerna bakom sjukdomen är fortfarande okända, även om forskning de senaste tjugo åren har givit oss en bättre förståelse och en bättre inblick.
Idag är det konsensus att de kliniska manifestationerna av sjukdomen (inkluderas symptom från andra ställen än buken) bäst kan ses som en störning i det komplexa samarbete som sker mellan tarm (inklusive tarmflora), tarmslemhinnan, enteriska nervsystemet och det centrala nervsystemet(Mayer & Tillisch, 2011)., (Matricon, et al., 2012). Denna störning leder till en hel del förändringar hos bland annat känsla, motilitet och neuroimmuna interaktioner. Det finns betydande bevis för att mastceller och tryptas finns i ökad omfattning hos personer med ökad smärtkänslighet i tarmen (Cenac, et al., 2007) (Balestra, et al., 2012) (Buhner, et al., 2012). Man har vidare sett hur tarmens mastceller kan spela en roll i hur IBS-patienter upplever smärta (Barbara, et al., 2004), samt även hur bland annat mastcellerna samt 5-ht är förändrade hos patienter med IBS (Cremon, et al., 2011) (Balestra, et al., 2012).
Vid IBS-d och IBS-pi har man sett att en förändrad struktur i proteinerna i tunntarm och tjocktarm kan leda till ökad tarm-permeabilitet (tarmslemhinnans förmåga att släppa igenom substanser). Detta kan i sin tur bidra till att antigener dyker upp och orsakar överstimulering av tarmens immunsystem. IBS-patienter visar högre siffror av samt en högre aktivering av tarmslemhinnans immunocyter, särskilt då mastceller. Mastcellerna är i sin tur delaktiga i utsläppet av histamin och liknande ämnen i kroppen, och man tror även att de kan ha en inverkan på tarmens rörelsemönster och buksmärta. Även tarmfloran tros ha ett finger med i spelet, och studier tyder på att det kan finnas en koppling mellan tarmfloran och tarmens immunsystem (Camilleri & Katzka, 2012).
Probiotika är ett ganska populärt läkemedel mot IBS, mycket eftersom det anses vara minimalt med hälsorisker förknippade samt att de har en dokumenterad effekt på kroppen. En del studier har bland annat visat att probiotika kan ha antiinflammatoriska egenskaper och att probiotika kan minska smärtkänsligheten, dock är det ännu inte fastställt till hur pass stor nytta detta kan ha på sjukdomen (De Ponti, 2013).
Genetiken kan även den ha ett finger med i spelet, och studier stödjer tesen att det finns en inflammatorisk eller genetisk komponent i sjukdomen. Exempelvis hade patienter med IBS minskad frekvens av en specifik genotyp jämfört med en kontrollgrupp och detta tyder på att människor med IBS producerar ett lägre antal av antiinflammatoriska cytokiner (Bashashati, et al., 2012) Genetiken kan samtidigt påverka effekten hos ett läkemedel på flera olika sätt, exempelvis hur vår kropp tar upp läkemedlet och hur det transporteras i kroppen, (Camilleri & Katzka, 2012) och detta komplicerar så klart läkemedelsstudierna ytterligare.
Det är samtidigt komplicerat att välja ut försökspersoner när en läkemedelsstudie ska göras. ROME-kriterierna spelar en stor roll när det gäller forskning kring sjukdomen. Under 2013 kommer det arbetas på ROME IV och vi kommer säkert se en förändring av kriterierna, precis som vi såg en mellan ROME II och ROME III. Kriterierna fokuserar på symptom för att diagnostisera sjukdomen eftersom man tror att patienter med liknande symptom reagerar liknande på läkemedel, men det behöver inte alls vara så eftersom samma symptom kan ha flera underliggande mekanismer och det är just detta som gör det hela komplicerat. Det förklarar också varför ROME kritiseras av en del forskare. (Dang, et al., 2012)
Å andra sidan så är det viktigt att ge en korrekt diagnos, för att hitta korrekt behandling. Med andra ord så försöker ROME-kriterierna att förändra IBS-diagnoser från en uteslutningsdiagnos till en diagnos baserad på fysisk undersökning och diagnoskriteria. (De Ponti, 2013)
Allt detta som sker i kroppen hos IBS-sjuka är såklart av intresse när man försöker ta fram nya mediciner men eftersom det är så mycket så är det svårt att veta i vilken ände man ska börja och var man ska fokusera. Hur påverkar alla dessa mekanismer varandra och hur påverkas symptomen?
Det vi ska vara glada för är i alla fall att det forskas intensivt kring sjukdomen och man gör faktiskt framsteg. Kanske kan det i alla fall ge hopp till alla unga människor som får diagnosen idag.
Referenser
Balestra, B. o.a., 2012. Colonic mucosal mediators from patients with irritable bowel syndrome excite enteric cholinergic motor neurons. Neurogastroenterology and Motility, Volym 24, p. 1118–e570.
Barbara, G. o.a., 2004. Activated mastcells in proximity to colonic nerves correlate with abdominal pain in irritable bowel syndrome. Gastroenterology , Volym 126, p. 693–702.
Bashashati, M. o.a., 2012. Cytokine gene polymorphisms are associated with irritable bowel syndrome:a systematic review and meta-analysis. Neurogastroenterol.Motil, Volym 24, p. 1102–e566.
Buhner, S. o.a., 2012. Submucous rather than my enteric neurons are activated by mucosal biopsy supernatants from irritable bowel syndrome patients. Neurogastroenterology and Motility , Volym 24, p. 1134–e572.
Camilleri, M. & Katzka, D., 2012. Irritable bowel syndrome: methods, mechanisms, and pathophysiology. Genetic epidemiology and pharmacogenetics in irritable bowel syndrome.. Am J Physiol Gastrointest Liver Physiol, Volym 302, p. G1075–G1084.
Cenac, N. o.a., 2007. Role for protease activity in visceral pain in irritable bowel syndrome. The Journal of Clinical Investigation, Volym 117, p. 636–647.
Cremon, C. o.a., 2011. Intestinal serotonin release, sensory neuron activation,and abdominal pain in irritable bowel syndrome. The American Journal of Gastroenterology, Volym 106, p. 1290–1298.
Dang, J. o.a., 2012. Systematic review of diagnostic criteria for IBSd emonstrates poor validity and utilization of Rome III. Neurogastroenterol.Motil, Volym 24, p. 853–e397.
De Ponti, F., 2013. Drug development for the irritable bowel syndrome: current challenges and future perspectives. Front Pharmacol, 4(7).
Matricon, J. o.a., 2012. Review article:associations between immune activation, intestinal permeability and the irritable bowel syndrome. Alimentary Pharmacology & Therapeutics, Volym 36, p. 1009–1031.
Mayer, E. A. & Tillisch, K., 2011. The brain-gut axis in abdominal pain syndromes. The Annual Review of Medicine, Volym 62, p. 381–396.