Ett annat perspektiv
Jag håller just nu på att läsa en svensk studie om genusperspektiv på IBS. Genus är ett stort intresse för mig, och något jag anser vara ett väldigt viktigt område. Jag vet att många anser det bara vara flum och skitsnack, men jag tror många skulle få en annan uppfattning om de läste en del om exempelvis genus inom medicin.
Jag tänkte försöka skriva lite om studien i veckan, förhoppningsvis är det fler där ute som tycker det är intressant och lärorikt. Så länge tänkte jag publicera några utdrag ur min uppsats om just genusperspektiv på vården för att ge en liten bakgrund av vad det egentligen innebär.
”Genus ger ett nytt perspektiv på medicin och vård, och söker svar på frågor som Vilka föreställningar finns det kring kön och hur påverkar dessa föreställningar kvinnors och mäns levnadsvillkor? Genusforskningen inom medicin ägnar sig åt frågor som Vad spelar könet för roll i mötet mellan läkare och patient? Hur är det att vara en kvinnlig respektive manlig patient? Hur påverkar förväntningar och normer kring kön samt omedvetna och medvetna attityder, den medicin och behandling som patienten får? Vilka konsekvenser får det att vissa sjukdomar betraktas som manliga och andra som kvinnliga? (Hamberg, 2003a).”
Genus kan vara ett komplicerat begrepp och det är lätt att blanda ihop det med ordet kön. Kön används främst när man avser biologiskt kön och genus när man vill inkludera sociala och kulturella faktorer (Socialstyrelsen, 2004). Genus handlar om konstruktioner av kön, om relationer mellan män och kvinnor i sociala strukturer, om attityder och uppfattningar samt även normer och värderingar. Genus är något som skapas, ständigt förändras och varierar i olika sociala och kulturella sammanhang. Centrala begrepp inom genusteorin är kvinnligt, manligt, sexualitet, identitet, maskuliniteter och feminiteter (Öhman, 2009).
Genus inom medicinen brukar benämnas som kön med helhetssyn och handlar om att se biologin i ett större sammanhang (Hovelius & Johansson, 2004). Det är många gånger svårt att skilja mellan biologiskt och socialt inom medicinen, då man sällan vet hur mycket av en patients hälsa som påverkas av biologin eller av sociala villkor. Helhetssynen ger en bild över sociala, psykologiska och kulturella aspekter, samtidigt som biologin betraktas som föränderlig och beroende av livsvillkor och kultur (Hamberg, 2003a). Genus synliggör således samspelet mellan kultur och biologi (Hammarström, 2005) (Hovelius & Johansson, 2004) och lyfter fram viktiga och aktuella frågor om kvinnor och män. Det kan även inverka positivt på vårdpersonalens bemötande genom att motverka användandet av stereotypa generaliseringar (Socialstyrelsen, 2008).
Om genusbias inom medicinen:
Omedvetna eller medvetna könsfördomar kan komma av stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt och det kan medföra omedvetna förväntningar på hur män och kvinnor ska vara. Dessa förväntningar utgör i sin tur en risk för att genusbias ska uppstå. Även ett omedvetet eller medvetet bortseende från faktiska skillnader mellan könen kan skapa genusbias. Genusbias i medicinen kan följaktligen uppstå på två sätt (Hovelius & Johansson, 2004): genom att man ser skillnader där de inte finns eller genom att man bortser från skillnader när de verkligen förekommer.
Exempel på genusbias:
I en amerikansk studie med 465 kvinnor och 465 män i samma ålder, analyserades tillfrisknandet efter en operation. Kvinnornas symptom tolkades som emotionella och de behandlades med lugnande medel medan männens likartade symptom tolkades som biologiska (Hovelius & Johansson, 2004). I en annan studie (Hamberg, et al., 2004) gällande IBS fick en grupp läkare ta ställning till ett patientfall där patienten antingen var en man eller kvinna men i övrigt hade samma symptom. Resultatet blev att män fick ta fler prover och göra fler undersökningar och kvinnor fick färre prover men fler råd om livsstil och mer psykofarmaka (Socialstyrelsen, 2008). Liknande resultat fick man i en annan studie (Hamberg, et al., 2002) där männen föreslogs fler prover för deras nackbesvär och kvinnan återigen färre undersökningar och mer psykofarmaka.