Att inte räcka till
”Nästa gång kanske du kan följa med, mamma” säger sonen hoppfullt. Jag vet inte hur ofta jag får höra den meningen och det gör riktigt ont.
Idag ska sonen på kalas och jag har en lite sämre period så jag kan inte följa med. Jo, visst har de toaletter där men jag är inte särskilt bekant med födelsedagsbarnets föräldrar, vilket innebär att de inte har någon aning om min tarmsjukdom. Det är mycket lättare att utmana ödet om det är människor som vet om min sjukdom. Då är det lättare att förstå varför jag kanske försvinner ett tag eller varför jag behöver lägga mig ner och vila en stund.
Visst kan jag alltid förklara men att stå och redogöra för min sjukdom till flera föräldrar till barn från sonens förskola är inte riktigt något jag är bekväm med. Dessutom har jag svårt att visa mig sjuk. Jag vet inte riktigt varför men jag har väldigt svårt att visa att jag inte mår bra. Det gör att jag klistrar på ett leende och försöker låtsas som ingenting, men det funkar ju inte eftersom jag faktiskt mår väldigt dåligt. Jag verkar istället kall, avståndstagande och inte det minsta intresserad av att umgås med människorna som befinner sig i närheten. Och det stämmer ju inte. Jag vill umgås men jag mår för dåligt, jag har för ont för att hjärnan ska fungera, för att vara närvarande i samtalet.
Så då stannar jag hemma istället och maken får gå iväg med sonen. En puss och en kram vill sonen ofta har när de går hemifrån utan mig och det värker ordentligt i mig när jag återigen känner hur jag gör sonen besviken, hur jag misslyckas med att vara en bättre mamma