Nu kommer tankarna
de som alltid brukar komma när jag ska iväg på något. De som försöker övertyga mig om att det är bättre jag stannar hemma istället för att ge mig iväg. De som envisas med att jag inte kommer ha roligt alls, att jag kommer bli dålig, att vi egentligen inte är välkomna.
Många år av att leva instängd och isolerad har fått mig att skapa som försvarsmekanismer, placerade där för att jag ska slippa bli så besviken och nedstämd varje gång jag misslyckas med att komma iväg på något roligt. Vill jag inte gå så blir jag inte heller ledsen och deprimerad av att inte kunna gå.
Väldigt svårt att bli av med dem, de är en vana som jag antar att jag behöver arbeta bort aktivt.
Jag har inte överdrivet mycket kvar att packa nu. Resten får nog vänta tills imorgon bitti, men det absolut viktigaste, det vill säga mina mediciner, ska jag ställa så att jag inte glömmer dem. Jag behöver tryggheten de ger mig, de är som en snuttefilt jag inte riktigt kan släppa.