Gravid och IBS

Tänk att det snart har gått sex år sedan vi blev föräldrar. Tiden har gått så väldigt snabbt och det är snart dags för vår lilla att börja skolan. Vi har bara ett barn, en anledning till det är min sjukdom och hur min första graviditet och förlossning var.
Det här är min personliga berättelse av hur det var att vara gravid och genomgå en förlossning när man lider av IBS. Vill du läsa mer faktabaserade artiklar så rekommenderar jag inläggen IBS och graviditet samt Kvinnor, mens och tarmproblem

Graviditeten var för mig både himmel och helvete. Början var riktigt tuff då jag blev sjuk  av precis allting jag åt. Svåra kramper och en väldigt dålig mage. Graviditetsillamåendet dök upp ganska snabbt också, även om det i början lugnade sig lite när jag åt. Problemet var bara att så fort jag åt, vad jag än åt, så kraschade magen och jag fick tillbringa timmar på toaletten med magkramper. Det var en jobbig period särskilt med tanke på min emetofobi.
Att söka hjälp var inte särskilt enkelt. Receptfria medel hjälpte inte och av någon anledning var det inte lätt att få träffa en läkare. Bästa lösningen var tydligen att skicka mig till gynakuten, tyckte min barnmorska på MVC. Man är inte särskilt prioriterad på akuten när man söker för illamående, vilket man såklart inte ska vara, men åh så jobbigt det var att sitta där med mitt illamående och min dåliga mage.

Mot mitten av graviditeten lugnade sig magen, den var faktiskt mer normal än den varit under många år och illamåendet lyckades jag hålla under kontroll med hjälp av underbara mediciner.

Jag oroade mig mycket inför förlossningen. Alla år med magsmärta har gjort mig panikslagen inför tanken på förlossningsvärkar. När jag försökte prata med barnmorskorna som jobbar med förlossningsrädda blev jag bara bortviftad. Jag var välkommen att komma tillbaka runt vecka 30, fram till dess kunde jag gå och vara skräckslagen.
Lite orolig var jag även att en vaginal förlossning skulle försämra min IBS, och detta försökte jag självklart prata med en läkare om. Jag har nog aldrig känt mig som en större idiot. ”Nej, absolut inte”, var svaren jag fick. ”Det finns ingen som helst risk för att en vaginal förlossning ska kunna förvärra IBS”. Idag tycker jag det känns som skitsnack, en vaginal förlossning komplicerade visst min IBS.

Mot slutet av graviditeten fick jag det svårt igen. Mina tarmar mådde inte bra av att det blev så trångt och jag hade nästan konstanta smärtor. Jag var inte särskilt dålig i magen men det kändes som att någon försökte köra mina tarmar genom en mangel. Det enda som lindrade lite var att ligga ner, på sidan. Jag försökte söka hjälp men som ni kanske vet är ”graviditet ingen sjukdom”.

Så kom då äntligen dagen då vattnet gick och förlossningen var i gång. De två första värkarna var hanterbara men de efter var ett rent helvete. Jag hade inte särskilt mycket ork heller eftersom jag slarvat med maten den senaste tiden. Vågade inte ha magen full med mat om förlossningen skulle sätta igång. Jag visste att då fanns risken att jag inte skulle våga åka till sjukhuset när det behövdes.

Vattnet gick på lördagsmorgonen och några timmar senare fick vi komma in till förlossningen. Jag kan fortfarande minnas paniken inför varje värk, ångesten över att behöva vandra omkring på ett sjukhus.
När natten närmade sig fick vi två sängar och jag fick en så kallad sovdos. Det gjorde inte särskilt mycket för smärtan, men jag fick kräkas lite i alla fall. Lite lyckades jag slumra under natten, men varje värk väckte mig.

Dagen efter, på söndagen som förövrigt var vår allra första bröllopsdag, bestämdes det att jag skulle få värkstimulerande för att försöka sätta fart på förlossningen. Jag fick underbara EDA och några fantastiska timmar utan smärta. Tyvärr slutade den att fungera och smärtan återvände. Min barnmorska var av den riktigt empatiska modellen och hävde bara ur sig ett ”det ska göra ont att föda barn”. Tack så mycket för att du såg till att förlossningen verkligen blev en mardrömsupplevelse för mig.

44 timmar efter att vattnet hade gått så var det äntligen över och vi var föräldrar. Tyvärr var jag tvungen att stanna kvar på BB några dagar, något som var väldigt svårt för mig. Att behöva dela rum och toalett med flera andra kvinnor var hemskt, och jag vågade därför inte äta något annat än yoghurt. Inte riktigt den bästa födan för en nybliven förälder.

Lyckan när vi äntligen fick komma hem var enorm, men sedan började nästa problem… att vara förälder med IBS

2 Responses

  1. Sandra skriver:

    Hej!
    För två veckor sedan födde jag vår son, och min IBS som har varit bra under hela gravideteten har blivit 100 gånger värre än innan jag blev gravid. Tanken på en till finns inte just nu.. Precis som du så har ingen tagit mig och min oro på allvar. Hela förlossningen var en mardröm även för mig. Hoppas att det vänder snart och att man får hjälp att bearbeta sin rädsla om tankarna på ett till barn kommer.
    Tack för du delade med dig av din historia!
    Kram Sandra

    • Elaise skriver:

      Stort grattis till bebisen!
      Vad tråkigt att du har samma erfarenheter som jag 🙁 Hoppas verkligen du får hjälp att bearbeta.
      För mig tog det ganska lång tid innan jag vågade bli gravid igen. Fick mitt andra barn januari 2015 och mitt första är fött 2008. Min mage kraschade ordentligt efter förlossningen och jag var riktigt dålig, men nu börjar den återvända till mer ”normalt”.
      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.