En dag i livet som tarmsjuk

Jag känner mig svag i kroppen, ingen ork eller energi. Benen känns ostadiga och händerna skakiga. Jag vet vad detta innebär, snart kommer jag få ont i magen. Tiden innan attackerna är psykiskt påfrestande. Det är som att veta att man snart kommer springa rakt in i en vägg men ingenting kan förhindra kollisionen.

Därefter kommer illamåendet smygandes och en obehaglig smak dyker upp i munnen. Nu vill jag ha något att dricka eller en halstablett att suga på, någonting för att få bort känslan i munnen. Ett tryck börjar kännas i magen. Det känns ungefär som när man tränar magen och musklerna är en sekund ifrån att börja säga ifrån ordentligt. Samtidigt börjar svetten rinna om mig och då vet jag att smärtan inte är långt borta.

Smärtan börjar först lite försiktigt innan den ökar i styrka. Det är en smärta så stark att jag hellre skulle roa mig med att klämma tummen i bildörren ett par gånger i veckan. Smärtan kommer sitta i till dess att tarmen är helt tom och det kan ta allting från en halvtimme till ett par timmar. Det enda som finns att göra är att placera sig på toaletten och hoppas att det går över snabbt.

Jag flåsar genom smärtan, den påminner om när jag födde barn och jag hade kunnat ge mycket för att få en epidural. Men eftersom jag varken har epidural eller någon annan riktig smärtlindring så kör jag istället in naglarna i låret. Det är ett desperat försök att få kroppen rikta bort uppmärksamheten från smärtan i magen. Jag vet inte om det hjälper eller om det bara är inbillning men det är tillräckligt från att hindra alla skrämmande tankar och den desperation jag känner.

Ett tag senare börjar smärtan lätta, tarmen är snart tom och min kropp känns som en urvriden trasa. Jag reser mig upp på skakiga ben och stänker lite vatten i ansiktet. Jag är likblek och alldeles blöt av svett. Jag är glad att jag inte svimmade den här gången och att jag var hemma så jag fick vara sjuk ifred. Det räcker med att ha blivit sjuk utomhus någon enstaka gång för att bli vettskrämd för att bli det igen. Nu är det bara att försöka ta sig ut från toaletten och till antingen sängen eller soffan så jag får återhämta mig. Mörbultad är ett ord som kan beskriva hur jag mår, halvt medvetslös är ett annat. Jag orkar knappt röra på benen och funderar på om jag behöver krypa ut till soffan den här gången också.

Väl framme vid soffan hoppas jag att tarmen verkligen är helt tom och att smärtan inte ska återvända om en stund utan att jag får ligga här nu och vila tills jag börjar må bättre. Ett obehag i magen kommer sitta i ett tag men det är inte så farligt, det är smärtan jag är rädd för. Även kallsvettningarna och illamåendet kommer vara kvar ett tag, men jag är för trött, för orkeslös för att bry mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *