Och så ner igen

Veckan började uruselt med krampande mage igår, och idag fortsätter den krampa. Det gör ont, så otroligt ont, och det enda jag kan göra är att sitta här och hoppas det går över. Jag har inte tid att må såhär, jag har massor jag måste göra. Egentligen vill jag bara gå och sova, få slippa verkligheten för en stund, för just nu är verkligheten alldeles för jobbig.

Jag är ledsen, arg, uppgiven och så trött. Jag försöker att inte tänka, för jag vet att tankarna ofta blir för mycket. Jag försöker att fokusera på nu, just idag, istället för att tänka på livet om 10 år, men det är inte enkelt. Så fort jag inte är tillräckligt uppmärksam så börjar jag fundera på framtiden, och det ger mig sån ångest. Jag försöker bli förbannad istället. Förbannad på den allmänna bilden av sjukdomen, förbannad på att ignoreras av läkarvården, förbannad på att så många av våra viktiga frågor ignoreras av Mag- och tarmförbundet, förbannad på magen och förbannad på mig själv. Där är jag tillbaka vid mig igen och ångesten tar vid. Jag är en osynlig människa, en människa utan värde.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.