Ensamheten

Ofta tycker jag det är ensamheten som är tyngst att bära på som kronisk sjuk. Jag känner mig så avskärmad från resten av världen, så utanför. Ibland funderar jag på om jag suttit för länge på avbytarbänken så det kanske inte är möjligt för mig att hoppa in i matchen igen.

Det är samtidigt jag som valt ensamheten också, eller jag kanske borde säga att ensamheten har valt mig. Många dagar finns det ingen ork till att vara social, att prata med någon i telefon kan kännas oerhört jobbigt. Svårt att förklara för vänner och familj också. ”Jo, jag tycker jättemycket om dig men jag orkar verkligen inte prata med dig”.
Hur tar man inte det personligt?

Ensamheten känns lite extra när jag börjar må bättre. Det är då saknaden efter sällskap verkligen kommer och jag förbannar de år jag inte orkade svara i telefonen eller inte orkade starta chattklienten.

Får ni också såna stunder? Då ni inte vill prata med någon utan bara vara för er själva? Hur hanterar ni dem?

2 Responses

  1. Malin skriver:

    Känner igen mig väldigt mycket i hur du beskriver ensamheten. Det är då jobbigt då den jag är krockar med den jag tvingas vara på grund av min utmattning och smärta.
    Kram till dig!

    • Elaise skriver:

      Precis så känner jag också. Det blir nästan lite svårt efter ett tag att reda ut vilken jag som är den riktiga jag.
      Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.