Ensamheten

Ofta tycker jag det är ensamheten som är tyngst att bära på som kronisk sjuk. Jag känner mig så avskärmad från resten av världen, så utanför. Ibland funderar jag på om jag suttit för länge på avbytarbänken så det kanske inte är möjligt för mig att hoppa in i matchen igen.

Det är samtidigt jag som valt ensamheten också, eller jag kanske borde säga att ensamheten har valt mig. Många dagar finns det ingen ork till att vara social, att prata med någon i telefon kan kännas oerhört jobbigt. Svårt att förklara för vänner och familj också. ”Jo, jag tycker jättemycket om dig men jag orkar verkligen inte prata med dig”.
Hur tar man inte det personligt?

Ensamheten känns lite extra när jag börjar må bättre. Det är då saknaden efter sällskap verkligen kommer och jag förbannar de år jag inte orkade svara i telefonen eller inte orkade starta chattklienten.

Får ni också såna stunder? Då ni inte vill prata med någon utan bara vara för er själva? Hur hanterar ni dem?