IBS – Behandling
Fortsättningen på mitt individuella arbete om IBS
Behandlingen lämnar mycket att önska då det är få mediciner som har övertygande effekt. De flesta är inte speciellt framtagna för IBS och läkemedelsbehandlingen är inriktad på lindring av enskilda symptom. (De Ponti, 2013)
Bulkmedel är en vanlig ordination vid alla typer av IBS, men metaanalyser visar att det inte är särskilt effektivt, och t o m kan förvärra symptom (Ruepert, et al., 2011) (Svensk Gastroenterologisk Förening). Vidare finns Loperamid eller Resiner som främst används vid diarré, och Linaklotid, en av de få medicinerna speciellt framtaget för IBS, mot förstoppning.
Symptomlindrande vid buksmärta är TCA, vissa SSRI/SNRI och spasmolytika. I Sverige finns bara två olika spasmolytika att välja mellan, och ingen av dem har några kontrollerade studier som visar på effekt vid IBS. (Svensk Gastroenterologisk Förening) Det finns bevisat effektiva spasmolytika vid IBS, Buscopan, Trimebutin och Pinaverum är tre exempel (Ruepert, et al., 2011), men dessa finns inte i Sverige.
Kostomläggning är ett möjligt behandlingsalternativ, men många gånger är det inte vad man äter som skapar symptom utan att man äter. Det finns även annan behandling som specialanpassad KBT och hypnosterapi, men det kan vara svårt att få. Vilken typ av behandling man får beror på vilken typ av IBS man har samt vilken läkare
man har hamnat hos.
Allmänläkare har generellt en sämre kunskap om IBS och eventuella behandlingsmetoder. Studier visar hur allmänläkare ofta stämplar IBS-patienterna som hypokondriker samt hyser andra negativa åsikter om de IBS-patienter som ofta besöker sjukvården och inte upplever någon symptomförbättring (Dixon-Wood & Critchley, 2000). Man har även sett hur allmänläkare är motvilliga till att remittera vidare till andra behandlingsformer. De är också negativt inställda till verktyg för riskbedömning, som bl. a kan hitta de patienter som skulle ha nytta av psykologiska behandlingsformer. (Harkness, et al., 2013) Detta trots att det finns flera studier som visar hur det finns en ökad risk för självmordsbeteende (självmordsförsök, självskadebeteende och så vidare) hos patienter som varit sjuka länge i IBS.