Brev till Mag- och tarmförbundet
Läkemedel vid IBS
Hej, mag- och tarmförbundet.
Mitt namn är [Elaise] och jag har haft IBS sedan 1999, och det har varit 14 väldigt tunga år. Något vi fortfarande inte kommit bort ifrån är åsikten att IBS är ”ballongmage som botas med rätt yoghurt”, och det är oerhört skadande för sjukdomens status. Detta leder såklart till brist på stöd från samhället och gör att en IBS-sjuk lätt hamnar utanför. Jag skulle vilja att ni som förbund riktade mer fokus till de delar av sjukdomen som idag inte syns, de som hamnar under detta berg av ballongmagesnack. Det är dags att börja prata om sjukdomen, på allvar. Omgivningens oförståelse, vårdens ointresse och de få behandlingsmöjligheterna gör människor med IBS ganska utsatta och sjukdomen riskerar att begränsa livskvaliteten kraftigt samt öka risken för suicidtendenser.
Ett bra ställe att börja är bristen på läkemedel. När man har diagnosen IBS är man nog väldigt sällan ovetandes om vad bulkmedel är. Många allmänläkare tycks vara väldigt förtjusta i att ordinera lite bulkmedel och standardfrasen ”Lär dig leva med det”. Men, visste ni att det faktiskt finns meta-analyser som säger att bulkmedel inte är effektivt vid IBS? (Ruepert, et al., 2011) Och att bulkmedel även kan förvärra symptom såsom uppblåsthet och gaser (Svensk Gastroenterologisk Förening).
The pooled data suggest that bulking agents do not provide any benefit for the treatment of IBS. No statistically significant differences between bulking agents and placebo were found for abdominal pain, global assessment or symptom score. (Ruepert, et al., 2011, p. 12)
Spasmolytika, också en typ av läkemedel som ofta förskrivs vid IBS, och i Sverige finns det två olika preparat: Papaverin och Egazil. Men, intressant nog finns det inga kontrollerade studier på deras effekt vid IBS (Svensk Gastroenterologisk Förening). Hur kan det vara en acceptabel behandlingsstrategi att ge läkemedel som inte ens har tillräckligt med vetenskapliga studier i ryggen? Det finns emellertid andra spasmolytika som fått positiva resultat i studier, men dessa finns inte i Sverige. Buscopan, Trimebutin och Pinaverum är tre exempel på till synes effektiva spasmolytika (Ruepert, et al., 2011).
Sedan vill jag även påpeka att det antibiotikum (Rifaximin) som studerats i samband med IBS och som i studierna har visat sig kunna ge symptomlindring nu faktiskt finns i Sverige, men det ingår inte i högkostnadsskyddet och är därmed hiskeligt dyr för en redan utsatt grupp.
Det går samtidigt inte att diskutera läkemedel utan att diskutera läkare. Studier har visat att allmänläkare inte alltid har den bästa åsikten om IBS-patienter. Patienterna stämplas som hypokondriker och betraktas som jobbiga om de inte accepterade sin IBS-diagnos, återkom frekvent, krävde vidare utredning, inte kunde hantera sin sjukdom, svarade dåligt på behandling eller i övrigt var negativt inställd till diagnosen (Dixon-Wood & Chritchley, 2000).
En annan studie (Harkness, 2013) visade att allmänläkarna ofta var motvilliga till att remittera patienterna vidare till exempelvis KBT eller hypnosterapi. De kunde inte heller se någon användning för ett riskbedömningsverktyg, som skulle kunna hitta de patienter som har nytta av psykologiska behandlingsformer. Med tanke på suicidrisken vid IBS så är detta i mina ögon katastrofalt. Här har sjukvården ett ypperligt tillfälle att fånga upp patienter i riskzonen och det tackar man nej till. Flera allmänläkare drog slutsatsen att patienternas symptom lugnat sig om de inte återvände, detta trots att det finns bevis för att IBS-patienter inte återvänder för att de är missnöjda med allmänläkarnas vård och upplever att hälso- och sjukvården inte kan göra något för dem (Dhaliwal & Hunt, 2004).
Min förhoppning är att ni som förbund kan uppmärksamma dessa bortglömda problemområden och på det sättet kanske förbättra livssituationen för många IBSare.
Med vänlig hälsning
Referenser
Dhaliwal, S. & Hunt, R., 2004. Doctor-patient interaction for irritable bowel syndrome in primary care: a systematic perspective. Eur J Gastroenterol Hepatol, Volume 16, pp. 1161-1166.
Dixon-Wood, M. & Chritchley, S., 2000. Medical and lay views of irritable bowel syndrome. Family Practice, Volume 17, pp. 108-119.
Harkness, 2013. GP perspectives of irritable bowel syndrome – an accepted illness, but management deviates from guidelines: a qualitative study. BMC Family Practice,, 14(92).
Ruepert, L. et al., 2011. Bulking agents, antispasmodics and antidepressants for the treatment of irritable bowel syndrome [Review]. Cochrane Database of Systematic Reviews: John Wiley & Sons, Ltd.
Svensk Gastroenterologisk Förening, n.d. Riktlinjer för IBS – bakgrundsdokument. [Online]
Available at: http://www.svenskgastroenterologi.se/sites/default/files/pagefiles/Bakgrundsdokument_IBS.pdf
[Accessed 2013].
1 Response
[…] Jag citerar mig från ur inlägget Brev till Mag- och tarmförbundet […]