What goes up, must come down
För någon vecka sedan seglade jag på moln efter att ha klarat av att åka buss till Mödravårdcentralen alldeles själv, men nu har jag kraschlandat igen. Det är ett stort framsteg för mig att åka buss själv, men jag är fortfarande så långt ifrån ett normalt liv och möjligheten till ett arbete. Ångesten över min situation bara sköljer över mig och jag vill bara krypa ner i sängen igen och gråta. Arbetsmarknaden är inte särskilt anpassad för människor med sjukdomar och/eller funktionsnedsättningar, och så länge jag hamnar utanför rätten till hjälp så är möjligheten för mig att hitta ett arbete väldigt, väldigt liten.
För tillfället är det inte möjligt för mig att åka till en arbetsplats och tyvärr är efterfrågan av virtuella assistenter inte särskilt stor. Annars hade det varit lyckat för mig att kunna arbeta med administrativa uppgifter hemifrån. 10 timmar i veckan hade gjort mig överlycklig, så pass längtar jag efter ett arbete. Administrativt arbete är dessutom något som passar mig. Jag är som lyckligast när jag har massa papper runt omkring mig 😉 Jag har dessutom 60 hp i Hälso- och sjukvårdsadministration och 37,5 hp i Företagsekonomi så jag är inte helt okunnig. Men, som sagt det finns ingen större efterfrågan på virtuella assistenter. De flesta arbetsplatser vill ha någon som kommer till arbetsplatsen och utför sitt arbete, och jag har väl inte direkt någon i mitt bekantskapskrets som driver eget och skulle kunna tänka sig att anlita mig för enstaka uppdrag.
Jag känner mig en aning gnällig, men jag är så frustrerad av att sitta fast här. Jag är så frustrerad över att mitt liv ser ut så här, och jag önskar inget högre än att ha möjligheten att förändra mitt liv. Har du en sjukdom som IBS så är du i stort sett osynlig. Du kommer att hamna mellan stolarna och du kommer att vara en låg prioritering hos vården. Det gör sjukdomsbördan ännu högre och det är svårt att inte hamna i djupa svackor där jag bara undrar vad sjutton som är meningen med allt.