Verkligheten sucks

Veckan har börjat plågsamt. Lämningen på skolan fungerar verkligen inte bra, och jag får stanna ganska länge varje gång. Det är fruktansvärt att behöva lämna min son när han är ledsen, jag avskyr det. Än så länge har magen varit snäll på morgonen, jag bävar för att den ska krascha under en lämning..”Nej, älskling. Jag kan inte krama dig just nu för jag måste sitta på toaletten med idiotsmärtor och försöka att inte svimma.”

Jag kan inte sluta känna att det är mitt fel heller. Min sjukdom påverkar mitt barn, såklart gör den det, och det faktum att han och jag inte varit iväg på så himla mycket aktiviteter har kanske gjort honom mer osäker. Har han sett min rädsla inför att göra saker? Har han förstått hur panikslagen jag varit för att gå ut? Har det påverkat honom och gjort honom rädd?

Min sjukdom påverkar precis alla aspekter i mitt och min familjs liv. Det är på grund av mig som ekonomin påverkas kraftigt, det är på grund av mig vi ofta är hemma, det är på grund av mig som det blir konflikter med släkt för att vi inte kommer på besök. Det är en tung börda att bära och jag får vara väldigt uppmärksam så inte tanken ”De har det bättre utan mig” invaderar hjärnan för då kommer snart en rejäl depression och jag tappar förmågan att kliva upp ur sängen.