Alldeles själv
Imorgon är tanken att jag, helt själv, ska ta mig ner till vårdcentralen i centrum. Jag kan inte komma ihåg senaste gången som jag gick själv till ett läkarbesök eller dylikt. Det är väldigt nervöst, särskilt efter den magsjukan jag har haft och vars sviter jag fortfarande lider av, men jag hoppas ändå att det ska gå bra. Att kunna gå själv till läkarbesök är ett av mina mål så det känns lite milstolpe över det hela.
Tänk vilken känsla om jag lyckas?
Jag kommer säkert sväva på små moln efter det. En toppenbra inledning på helgen! Men, om jag misslyckas så kommer det såklart kännas tungt. Jag måste samtidigt tillåta mig själv att misslyckas utan att känna att jag är helt värdelös. Jag har en tendens att låta små enskilda händelser betyda allt för mycket, och jag måste därför påminna mig själv att om morgondagen blir misslyckad så har jag ändå kommit väldigt långt. Jag HAR klarat av saker som jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Upp på hästen igen, med andra ord.
Ibland känns det lite lustigt att ha ett sådant mål. För så många andra är det en självklarhet att kunna gå till läkaren utan att behöva ha sällskap, men den här sjukdomen har påverkat alla aspekter i mitt liv. Har ni också sådana mål?