Min mage vill inte gå till optikern
Jag har astigmatism och har väl under åren använt glasögon sporadiskt. Jag har mest bara känt behov av glasögon om jag suttit i många, många timmar och läst eller liknande som anstränger ögonen. Men, efter att jag fick barn så började jag märka en försämring. I början kändes det som jag hade svårt att fokusera när jag läste, som att ögonen inte samarbetade med varandra utan ville läsa två olika ord.
Det ledde till att jag fick gå till optikern och har du läst min blogg ett tag nu så är du säkert bekant med att det sällan är särskilt enkelt att bara gå någonstans. Det var många ombokningar och dagar då jag fick låta bli att äta för att våga sitta på en undersökning. Det är ingen snabb grej liksom, och det är väldigt läskigt när jag är ”fast” på det sättet. Till slut blev undersökningen gjord och jag fick nya glasögon. Mina nya glasögon hade jag bara på mig när jag läste eller såg på tv, något behov annars märkte jag inte av.
Sedan gick det något år och jag fick för mig att jag ville ha linser istället. Så då var det bara att försöka återvända till optikern. Lättare sagt än gjort, särskilt när det var så himla svårt att hitta linser som passade mig. Jag gav till slut upp. Jag orkade inte försöka åka till optikern, jag hade nog med att försöka hämta mitt barn på förskolan och klara av att vara ute på gården och leka.
Det gick ytterligare en tid och nu började jag märka en ordentlig försämring på ena ögat. Det blev rent av obehagligt att inte ha glasögonen på mig. Idag, fem år efter förlossningen, är synen på ena ögat kraftigt försämrad och jag får fruktansvärt ont i huvudet så fort jag inte har på mig glasögonen. Jag är väl medveten om att jag borde söka, jag var hos ögonläkare för två år sedan och han sa inte så mycket mer än att ”ibland blir ögonen extra ansträngda” och skickade hem mig. Och med tanke på hur otroligt svårt det var för mig att först komma iväg till Vårdcentralen för att få en remiss till ögonläkaren och sen komma iväg till själva ögonläkaren så är jag inte jättepigg på att göra om det. Jag är inte heller kapabel att ta mig dit själv, och någonstans får det räcka med saker som maken behöver ta ledigt från jobbet för. Hur många vuxna människor måste skjutsas av sina partners?
Jag får ofta frågan vad jag skulle vilja kunna klara av, och även om mitt svar ofta är JOBBA! så måste jag säga att kunna söka vård, i sådana här situationer då allt uppenbart inte är som det ska, ligger nog ganska högt upp på listan också.