Hit men inte längre
Det är tungt just nu och hela tillvaron känns hopplös. Jag försöker koncentrera mig på hur mycket jag tagit mig framåt det senaste året men allt jag ser är hur lång väg jag har kvar att gå. Jag försöker leva i nuet men det är inte enkelt, särskilt när jag konstant påminns om hur oviss framtiden ser ut.
Det är fruktansvärt att tänka på men jag hade inte haft möjligheten att ge tak över mitt barns huvud eller mat på bordet om jag hade varit ensamstående. I en värld där vi mäter mycket av vårt värde efter arbete och pengar, är jag inte värd särskilt mycket. Jag känner mig ensam, utanför och bortglömd, och just nu är det väldigt svårt att inte ramla ner i denna djupa brunn av självömkan.
Jag HAR kommit framåt, men det räcker inte. Det räcker inte med att vara kapabel att hämta mitt barn på förskolan, att gå en tur med hunden, att sporadiskt lyckas åka iväg med bilen. Det räcker inte! Men jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Efter en bra period så slås allt i spillror av magen, och jag är tillbaka långt ner i mörkret. Är det där jag hör hemma? Blir inte livet mer än såhär? Kommer jag fortsätta tillbringa mitt liv sittandes i fönstret med längtan och avundsjuka? Hur ska jag orka?
Om lite mindre än fem år kommer jag ha varit sjuk hälften av mitt liv. 19 år som frisk och 19 år som sjuk, och jag har ingen aning om hur jag ska kunna bearbeta det, hur jag ska ta mig igenom det.