Ett steg fram och sju steg tillbaka
Helgen har varit fantastisk. I lördags lyckades jag vara med på en hel fotbollsträning och i söndags så tillbringade jag först ett par timmar på ett lekhus här i närheten och eftermiddagen/kvällen hemma hos vänner.
Jag känner mig så fri, så normal när jag lyckas göra sådana här saker. Jag känner lycka, hopp och det är bara så underbart att få vara delaktig, att känna att jag också lever. Större delen av tiden känner jag mig inte delaktig, det är som att sitta på bänken och titta på när alla andra leker.
Idag är det sämre, magen krampar och det är som att kraschlanda lite efter den positiva helgen. Det är svårt att inte börja fundera i banor såsom ”Jag kommer aldrig bli frisk. Jag kommer aldrig få ha mer än någon enstaka dag då jag mår bra och kan leva.” Men sådana tankar är bara skadliga och när orken är slut efter att ha varit väldigt dålig i magen så föder det bara depressioner.
Jag hade massor med planer för idag, men jag kommer inte orka. Jag ska snart krypa iväg till soffan och lägga mig och vila lite, och hoppas hoppas hoppas att kramperna är över för den här gången. Jag vill inte ha ont igen.. jag vill inte.