Tagged: tarmsjuk

Att gå genom en dörr

Jag skrev det här inlägget under 2013, och även om jag idag mår bättre och faktiskt ta mig ut genom dörren så finns det säkert fler där ute som kan relatera till denna text. Därför postar jag, i och med nystarten av bloggen, denna igen.


Det är egentligen bara en dörr men betydelsen är så mycket mer. Ytterdörren har varit min fiende, min dröm och mitt mål. Hur många tänker egentligen på ytterdörren? Den bara finns där, stänger in oss och stänger ut andra som inte hör hemma här. Det krävs inget särskilt för att kliva igenom den och gå ut, en vridning på låset och ett nedtryckande av handtaget. Det är hur enkelt som helst att öppna en dörr och ändå har den besegrat mig så många gånger.

Oron börjar oftast redan kvällen innan den inplanerade dörrpasseringen ska ske. Tankarna snurrar kring hur länge jag kommer befinna mig utanför Dörren, en bit bort från det jag förknippar med trygghet. Att gå genom dörren innebär att jag ska iväg någonstans, kanske är det en läkartid jag har eller bara en handling som behöver göras. Vägen från Dörren till målet känns alltid otroligt lång, även om det egentligen bara rör sig om 15 minuters bilfärd så känns det som flera timmar i bilen. Vad finns det för stopp på vägen, är en annan tanke som dyker upp. Finns det bensinmackar med toaletter? Snabbmatsrestauranger med toaletter? Hur långt kommer jag ha som längst till en toalett? Hur ser det ut med toaletter på mitt slutmål? Vad händer om jag behöver gå precis ett par minuter innan det är min tur hos läkaren? Eller om jag behöver gå när jag är inne i affären och handlar? Tänk om jag får jätteont.

Med dessa tankar kommer också paniken. Jag borde inte gå ut, jag vet ju hur det har slutat förut, med smärta så stark att kallsvetten bara rinner om mig. Jag trivs egentligen bra här hemma, det finns ingenting därute som jag verkligen behöver.. Jag kan alltid be en familjemedlem handla det som behövs handlas och läkarbesöket går säkert att skjuta upp till en annan gång. Ja, det är nog bäst jag ställer in och stannar hemma. Mitt uppe i dessa tankar inser jag att jag gör det igen, jag håller på att intala mig själv att jag är nöjd att leva så här begränsad, att jag inte har något emot att alltid bli ensam kvar hemma, och det är verkligen inte sant. Om sanningen ska fram så längtar jag ut, men det är svårt för mig att erkänna.

Jag sätter mig vid fönstret och tittar på människorna utanför. Hur kan de bara gå där? Vad gör de om de behöver gå på toa? Tänk om de blir dåliga i magen? De flesta ser avslappnade ut och jag avundas dem. Varför kan jag inte vara som dem? Varför är jag så svag? Varför kan jag inte bara sluta oroa mig för att må dåligt och bara leva? Varför är min första tanke ALLTID magen?

Det finns nog ingenting jag inte relaterar till mage och toalettgående. Ser jag skidor på tv:n undrar jag alltid vad de skulle göra om de akut måste gå på toa, avbryter de tävlingen då? Ser jag fotboll på tv:n undrar jag hur de skulle göra. Jag kan nog inte se en enda situation utan att fundera på hur just den människan gör om han eller hon behöver gå på toaletten akut. Jag har inte alltid varit så här, en gång i tiden, innan jag blev sjuk så levde jag ett aktivt och hyfsat normalt liv. Men 14 år av magsmärtor och oförstående från vänner, släkt och läkarna har gjort att jag idag inte riktigt fungerar som jag ska.

Fortfarande semester

I fredags åkte jag och maken iväg för att bo på hotell i två nätter, ensamma. Hund och barn lämnade vi hos mormor och morfar. Det var otroligt roligt och välbehövligt.

Vi är inte direkt bortskämda med att vara ute på restaurang och äta, mycket på grund av min mage, så det var underbart att få göra det igen. På lördagen hittade vi en jättetrevlig restaurang med uteservering som erbjöd Black rock. Jag valde lax och tonfisk och det var väldigt gott. Lite orolig var jag allt över att jag skulle bränna mig eftersom jag är otroligt klantig men det gick bra. food

Efter middagen gick vi på bio och det var en otroligt stor grej. Vi har inte varit på bio sedan 2006 så jag var hyfsat nervös, särskilt efter att ha ätit precis innan. Filmen var helt okej men den hade kunnat vara helt urkass och jag hade ändå känt biobesöket som riktigt lyckat. Det som verkligen betydde något var att jag äntligen kunde göra lite mer normala saker med maken. Min sjukdom påverkar inte bara mig, den påverkar honom och vår son också, så därför är det extra gott att kunna göra helt normala saker.

Efter helgen har jag varit helt slut så jag har inte orkat mycket mer än att spela Simcity och Tomb raider. Med andra ord så har jag inte orkat fundera över nästa inlägg heller men det kommer förr eller senare.

Lycka är…

att ta den långa vägen till landet utan att vara livrädd för kramper, att njuta av bilresan och kunna betrakta omgivningarna.

att inte behöva låta bli fast föda dagarna innan resan och dagarna vi är borta, att kunna äta precis vad jag vill.

att inte behöva ha ångest för hemresan så fort jag kommit fram, att bara kunna koppla av och ta det lugnt.