Tagged: IBS

Citalopram och IBS

Brain-gut axis är säkert en term du har hört förut. Denna koppling mellan mage och hjärna tycks vara inblandad i det som är IBS. Brain-gut axis består av det centrala nervsystemet, autonoma nervsystemet och det enteriska nervsystemet1 2. Det autonoma nervsystemet består i sin tur av sympatiska och parasympatiska nerver, medan det enteriska nervsystemet innehåller nerver som styr den motoriska och sensoriska funktionen i tarmväggen. Parasympatiska never i det autonoma nervsystemet stimulerar aktiviteten i mag- och tarmkanalen, och detta kan då påverka hur tarmen beter sig. Det enteriska nervsystemet innehåller 95 % av kroppens serotonin, och serotoninet är bland annat delaktigt i förmedlingen av smärta och andra förnimmelser 3 4.

Serotonin har varit och är fortfarande ett intresseområde för forskningen kring IBS, därför är det kanske inte så konstigt att man studerar SSRI och andra antidepressiva som eventuell behandling. SSRI är inte bara ett intresseområde för att depressioner och andra psykiska sjukdomar ofta återfinns hos de drabbade, utan då även för att forskningen visar att serotonin har en hel del att göra med mag- och tarmkanalen.

En dubbelblind studie gjordes år 2006 på Citalopram och IBS. Patienter mellan 20-70 år, som uppfyllde Rome II-kriterierna fick delta i studien. Uteslutna blev patienter med pågående depressioner, som behandlats med neuroleptika, SSRI, TCA under de 6 senaste veckorna. Under studien förbjöds även all smärtlindring, förutom paracetamol, all spasmolytika och all medicin som minskar produktionen av magsyra. Studien bestod av två behandlingsperioder på 6 veckor vardera, separerade med tre veckor lång vänteperiod. De tre första behandlingsveckorna gavs 20 mg Citalopram och under de tre sista gavs 40 mg. Patienterna i den aktuella placebogruppen fick självfallet placebo. Symptomgraden hos patienterna mättes med hjälp av regelbundna frågeformulär samt en daglig symptomdagbok.
Totalt 23 patienter deltog i studien och enligt Rome II hade fyra av dem IBS-C, fem hade IBS-D och resterande hade IBS-A (alternerande). 11 patienter valdes slumpmässigt ut att ingå i den första Citalopramgruppen och 12 i placebogruppen. Två patienter hoppade av efter tre veckors behandling på grund av illamående och magbesvär, en ur Citalopramgruppen och en ur Placebogruppen.
Citalopram hade en positiv effekt på buksmärta, uppblåsthet, livskvalitet och allmänt välmående. Antalet dagar med buksmärta förbättrades markant, och även graden av buksmärta förbättrades. Citalopram lindrade även svårigheter att tömma tarmen och känslan av ofullständig tarmtömning. Däremot hade Citalopram ingen direkt effekt på antalet dagar med hård avföring, men antalet dagar med lös avföring påverkades. Det ska dock tilläggas att denna förändring var ganska liten. Citalopram förbättrade antalet dagar per vecka med uppblåsthet och graden av uppblåsthet, samt hur pass mycket IBS-symptomen påverkade vardagslivet5.

En 12 veckor lång dubbelblind studie ville jämföra Citalopram (40mg) och det tricykliska medlet Imipramin (50mg). Även här användes Rome II-kriterierna för valet av patienter, och diagnosen skulle även ha ställts efter en specialistkonsultation. Uteslutna blev patienter under pågående psykiatrisk behandling, patienter som hade tagit antidepressiva, antipsykotiska mediciner under de fyra senaste veckorna, eller medicin som kunde påverka tarmfunktionen markant. De utvalda 51 patienterna delades slumpmässigt in i tre grupper; 16 st i placebogruppen, 18 st i Imipramingrupp och 17 st Citalopramgrupp. Dock tycker jag bortfallet var lite för stort med tanke på att det var en del som inte fullföljde studien (29 % i Citalopramgruppen, 50 % i Imipramingruppen och 19 % i placebogruppen). I varje studiegrupp tycktes IBS-D vara den vanligaste varianten av IBS. 76 % i C-gruppen, 67 % i I-gruppen och 75 % i P-gruppen. Resultaten var ganska nedslående och man fann inga markanta skillnader mellan de båda läkemedelsgrupperna och placebogruppen. Däremot kunde forskarna se att vissa tarmsymptom (IBS-D) samt den psykologiska funktionen (graden av funktionshinder och IBS-relaterad ångest) förbättrades i I-gruppen. Författarna till studien menar att dessa data antyder att tricykliska läkemedel kan vara mer effektivt som behandling vid IBS än SSRI6.

Vill du läsa mer om tricykliska läkemedel som behandling? Läs inlägget Amitriptylin vid IBS

Referenser->

Alternativ behandling, övrigt

Det lär ju inte vara någon nyhet den här gången heller, i alla fall inte om du läst flera av mina tidigare inlägg. Men det är inte särskilt ovanligt att IBS-patienter söker alternativa behandlingsmetoder. Mycket av anledningen att det inte finns någon ordentlig behandling i dagsläget samt att en IBS-patient sällan är en prioriterad patient hos sjukvåren. Många IBS-patienter testar, i förhoppning om att hitta ett sätt att må bättre, kosttillskott, örter, massagebehandlingar, biofeedback, akupunktur, yoga, zonterapi och aromaterapi.

Det finns dock få eller inte studier publicera kring flera utav dessa behandlingsmetoder, även om akupunktur och örtmedicin har studierats ganska så ingående. Cochrane1 gick igenom över 70 gjorda studier på olika örtblandingar men endast tre av studierna ansågs vara av hög kvalitet och det var därför svårt att kunna dra några vetenskapligt baserade slutsatser. Jag har skrivit om olika örtblandningar förut, så du kan läsa mer om det här: Alternativmedicin, del 1 och Alternativmedicin del 2

Vad gäller akupunktur så kunde en meta-analys2 inte hitta några bevis för att det skulle vara effektivt, och forskarna drar därför slutsatsen att akupunktur inte kan rekommenderas till IBS-patienter, även om akupunktur är skonsamt mot kroppen med få bieffekter.

En studie3 kunde inte hitta någon effekt av zonterapi hos IBS-patienter och resten av metoderna krävs det som sagt vetenskapliga studier för att kunna säga något mer om. Jag förstår behovet av att leta mirakelmedel, det är ett steg man liksom behöver arbeta sig igenom innan man kan acceptera att man faktiskt har en kronisk sjukdom. Det är fullt möjligt att just du kan hitta något som lättar just dina symptom, men jag tror det är bra om du är inställd på att det inte finns några magiska botemedel.

Referenser

1 Liu, J. et al., 2006. Herbal medicines for treatment of irritable bowel syndrome. Cochrane Database Syst Rev

2 Manheimer, E. et al., 2012 . Acupuncture for Irritable Bowel Syndrome: Systematic Review and Meta-Analysis. Am J Gastroenterol.

3 Tovey, P., 2002. A single-blind trial of reflexology for irritable bowel syndrome. Br J Gen Pract., Volume 52, pp. 19-23.

4 Asare, F., Störstrud, S. & Simrén, M., 2012. Meditation over Medication for Irritable Bowel Syndrome? On Exercise and Alternative Treatments for Irritable Bowel Syndrome. Curr Gastroenterol Rep, Volume 14, pp. 283-289.

Alternativ behandling, psykologiska behandlingssätt

Att det är brist på effektiva läkemedel vid IBS är ingen nyhet, särskilt eftersom jag tjatar om det i inlägg efter inlägg. Bristen har gjort att det inte är särskilt ovanligt att söka sig utanför vad läkemedel kan erbjuda, efter alternativa behandlingsmetoder. Det finns en hel uppsjö av metoder som påstås vara effektiva vid IBS, såsom psykologiska terapier, akupunktur, zonterapi, motion, dieter och naturläkemedel. Jag har skrivit en del om naturläkemedel tidigare så jag kommer inte gå in på det närmare den här gången. Vill du läsa om naturläkemedlen så finns de här Alternativmedicin, del 1 och Alternativmedicin, del 2
Förutom att det saknas effektiva läkemedel så är ofta IBS-patienter missnöjda med den vård de erbjuds, lite av det kan du läsa mer om i Allmänläkare och IBS samt Livskvalité med tarmsjukdom. Det är krångligt att söka vård som IBS-sjuk eftersom du anses vara svårbehandlad och många gånger ses som en besvärlig patient. Så det är kanske inte särskilt konstigt att både patienter och läkare söker andra behandlingsmetoder. I vilken utsträckning dessa alternativa behandlingar fungerar för IBS-patienter och vad som är mest effektivt är dock omdiskuterat.

Psykologiska behandlingssätt har ökat i populäritet under de senaste decennierna. Att de är attraktiva vid IBS är inte särskilt konstigt eftersom det, förutom de uppenbara fysiska svårigheter som finns i IBS, även finns psykologiska och sociala faktorer med i sjukdomsbilden. Detta gör att en kombination mellan läkemedel och psykologisk behandling är lockande.

Psykologiska behandlingssätt har visat sig kunna hjälpa vid IBS, även om det finns en del frågetecken kring de olika studiernas trovärdighet. KBT, Mindfulness, hypnos och psykodynamisk terapi är de metoder som visat bäst resultat i studier och därför fått mest uppmärksamhet. Vad som bör noteras är att även om psykologisk behandling har uppnått lovande resultat så innebär det inte att ALLA patienter kan hjälpas genom dessa behandlingssätt. En mer realistisk metod, som har kapaciteten att hjälpa fler, är att kombinera medicinska och psykologiska behandlingar som är speciellt framtagna för patientens specifika behov och symptom. En kombination som har fått bra resultat i studier och kan vara en bra idé om man upplever sig långt ifrån hjälpt med traditionella läkemedel.

KBT
Förutsätter ett intimt samspel mellan känslor, beteende, tankar och fysiologiska reaktioner. KBT försöker lindra psykisk ohälsa genom att förändra dysfunktionella tankar och beteenden. Läs mer om det i KBT och IBS

Psykodynamisk terapi

Har som ett av sina främsta mål att lösa underliggande konflikter som kan ha uppkommit tidigare under patientens liv och som nu ligger till grund för psykiskt lidande.
Mindfulness
En ganska ny behandlingsmetod inom psykologisk terapi. Psykisk ohälsa lindras genom att uppmärksamma tankar, känslor och fysiska förnimmelser som är icke-dömande. På detta sätt lär sig patienter att släppa bekymmersamma tankar om det förflutna och framtiden.
Hypnos
En behandling där patienten ska befinna sig i djup avslappning, och där hypnoterapeuten ska använda sig av patientens ökade medvetande för att kringgå den mer aktiva analytiska delen av hjärnan. Genom att ta sig förbi kritiskt tänkande ska patienten kunna hitta lösningar på de problem han/hon har.. Martha Sjöberg är ganska känd inom hypnos och IBS. Hon har bland annat givit ut ett par cd för självhypnos specifikt för mage och tarm.

Livskvalité med tarmsjukdom

OBS: Detta inlägg kan innehålla triggers för den som är känslig att läsa om psykiska problem

Jag publicerar detta inlägg igen eftersom jag tycker det innehåller väldigt viktiga aspekter av sjukdomen, aspekter som ofta glöms bort och ignoreras.

I mitt sökande efter intressanta studier att skriva om så sprang jag på en tidningsartikel om en 25-årig kvinna som inte orkat med sin IBS längre utan begått självmord. Jag kände att jag ville skriva något om det, eftersom jag själv kan förstå hennes uppgivenhet och frustration över att ingen hjälp finns och jag tror säkert att jag inte är ensam om det. De mörka tankarna som kan dyka upp när man lever med en sådan här sjukdom är det sällan någon som pratar om, och det är väl egentligen synd eftersom det kan vara skönt att veta att man inte är ensam. I de flesta fall då vår sjukdom uppmärksammas så handlar det ofta om ett ”botemedel” eller något liknande för att komma över ”ballongmagen” som media envisas med att kalla sjukdomen. Det tycks som andra aspekter av sjukdomen glöms bort och ignoreras och det bidrar väl ytterligare till att den hjälp som finns att få är ytterst bristfällig.

IBS är en kronisk, återkommande och ofta livslång sjukdom som bland annat kan leda till sömnbrist, ångestproblematik och håglöshet1, och även om IBS inte är en livshotande sjukdom så är den fullt kapabel till att störa och ställa till problem i det vardagliga livet2. Fritidsnöjen, arbete, resor och sociala relationer är saker som allihop ofta påverkas rejält av IBS3 och livskvaliteten lämnar mycket att önska. Det har även rapporterats att IBS-patienter har en lägre livskvalitet än patienter med andra kroniska sjukdomar som astma och migrän4.

Det är nog tyvärr extremt få patienter som erbjuds extra stöd i form av psykiatrisk vård när vi får vår diagnos, utan läkarna är många gånger alldeles för upptagna med att rapa ”Lär dig leva med det”-snacket. Som jag nämnde ovan är det inget ovanligt med en kraftigt försämrad livskvalité och flertalet studier har visat just detta. Vi känner ofta mer ångest och högre nivåer av stress än patienter med IBD. IBS-patienter försöker oftare dölja sina symptom och är sällan öppna om sin sjukdom, inte ens med familjen5. Och en studie visade att IBS-patienter inte bara har mer ångest i nära relationer, utan även ett lägre självförtroende 6. Det är dock få studier som ordentligt undersökt hur en kronisk sjukdom kan påverka en människas liv och identitet.

En möjlig anledning till den bristande livskvaliteten kan vara den rådande synen på IBS. IBD ses som en riktig sjukdom medan människor har uppfattningen att IBS är lite gaser som botas med en yoghurt, och funkar inte det så är det psykiskt. Stress och andra psykologiska faktorer påverkar IBD också men här ses dessa som sekundära istället för primära. Artiklarna i Aftonbladet och dylikt bidrar till att upprätthålla synen på IBS som något av en flumdiagnos.

Tyvärr är det inte bara vanliga människor som har fel bild av sjukdomen. En studie7 visade att allmänläkare ofta har en offentlig och en privat åsikt vad gäller IBS. Offentligt diskuterar läkarna sjukdomen utifrån information från studier och läkarböcker medan de privat har åsikter som ofta är baserade på den psykosociala modellen och gärna stämplar IBS-patienterna som hypokondriker. Jag har skrivit tidigare om allmänläkarnas oförmåga att ta hand om oss med IBS, och detta får nog bli en ytterligare anledning till att jag rekommenderar att du söker dig till en specialist. Jag är säkert inte ensam om att ha mött nedlåtande läkare som idiotförklarar en och det är motgångar vi verkligen inte behöver. Det är väl heller inte särskilt konstigt att relationen mellan läkare och patient blir lidande om en läkare har sådan privat åsikt gällande IBS. En bra relation kräver att läkaren är lyhörd och faktiskt lyssnar på sin patient, om läkaren nonchalerar dig så är det ju bara plågsamt att fortsätta vistas i dennes närhet, dessutom betala pengar för det. Allt det kan göra att patienterna slutar söka hjälp hos sjukvården och istället försöker självmedicinera eller bara lider i tysthet7, och det är definitivt inte nyttigt.

Många IBS-patienter rapporterar en känsla av utanförskap när det gäller hälso- och sjukvården och det finns tre principiella skäl till detta. Det första är den bristfälliga relationen mellan patient och läkare. Deltagarna beskrev läkare som undervärderade symptom, motsade varandra, inte klarade av att bygga en relation med sina patienter och som gav få eller inga tips på hur man kan hantera sjukdomen. En annan orsak var tidigare negativa upplevelser hos sjukvården och en tredje att de upplevde en försämring av symptomen i samband med tidigare vård. Patienter som var nöjda med sin behandling beskrev läkare som gjort en ordentlig utredning och som givit ett ordentligt stöd.8

En studie9 visade att livskvaliten var beroende på graden av smärta och bukobehag. Man såg även att livskvaliten minskade med ökande antalet symptom. Detta resultat stödjer en annan studie10 som också såg en koppling mellan livskvalité och symptomgrad. En kvalitativ studie11 gav en lite tydligare bild om hur pass stor påverkan IBS har på vardagslivet och hur långt patienterna kunde gå för att förhindra sjukdomen att påverka vardagslivet. Vidare visade denna och ytterligare en annan studie att många patienter faktiskt inte diskuterar fullt ut hur pass mycket deras sjukdom påverkar dem12

En studie som gjordes på patienter med IBS kunde visa att buksmärta var det vanligaste symptomet och samtidigt det som sades vara det absolut värsta med sjukdomen. Kvinnor som genomgått en förlossning menade att smärtan kunde vara värre än förlossningsvärkar. Vidare hade smärtan flera konskevenser: koncentrationssvårigheter, sömnbrist, svimningar, kräkningar, oförmåga att röra sig, låg sexlust och depression. Deltagarna i studien uttryckte även att IBS har en stor påverkan på deras generella hälsa, och många led av utmattning, illamående och depressioner.8

De beskrev även hur deras sjukdom gjorde att de undvek flera saker i livet. De använde sig av tillfälliga lösningar som noga planerade resvägar, anpassade aktiviteter till ställen där det finns toaletter, gick upp tidigare för att hinna tömma tarmen innan det var dags att gå hemifrån, hade med sig extra underkläder, smärtstillande samt andra mediciner. Alla dessa åtgärder och anpassningar som IBS-patienterna gjorde var en så pass stor del av vardagslivet att en förändring eller oväntad händelse kunde leda till ett skov. Deltagarna beskrev även hur de undvek vissa typer av kläder, offentliga toaletter, högtider, nya situationer där information om tillgång till toalett saknas och även att ens kliva ut genom den egna dörren. Jag skriver om mina egna känslor inför att lämna hemmet här.

Särskilt fyra aspekter i livet verkade störas markant av sjukdomen: basfunktioner (gå, arbete, sova osv), relationer, självbild och psykiskt välbefinnande. Relationer kunde påverkas på grund av IBS-patienternas nedstämdhet, låga självförtroende, låga sexlust och en känsla av att sex bara var fysiskt obekvämt. Allt detta tillsammans med bristen på vettig behandling ledde till förtvivlan och depression hos en del. Rädsla, depression, ångest och skamkänslor är flera negativa känslor som ofta tillhör sjukdomen. Depression inträffar ofta när man lidit av sjukdomen en längre period och inte haft någon framgång med behandling. Många är även rädda för att de egentligen lider av cancer istället för IBS. Symptomgraden är inte alltid förenlig med den bild som finns av sjukdomen och det kan vara svårt att verkligen greppa att jo, du kan vara såhär sjuk av IBS. Många IBS-patienter rapporterade även att sjukdomen var en sådan stor del av deras liv att den blivit en del av deras identitet och en del kände t o m att sjukdomen hotade aspekter av deras identitet, exempelvis rollen som mor, partner eller vän.8

Så efter all denna information är det kanske inte särskilt svårt att se hur en del IBS-patienter kan ha en ökad självmordsrisk. Kopplingen mellan kronisk smärta och ökad självmordsrisk finns väl beskrivet inom litteraturen13. och denna koppling finns alltså även vid buksmärta. Den kroniska buksmärtan tillsammans med ångest, depression, hopplöshet och bristande behandlingsalternativ kan bidra till ökat självmordsbeteende (självmordsförsök, självskadebeteende och så vidare).14

Intressant att notera är att detta självmordsbeteende hos patienter med kronisk buksmärta inte bara är högre än hos den generella befolkningen utan även högre än andra grupper med kronisk smärta. Vidare är även ökningen av självmordsbeteende till viss del oberoende av depression, med andra ord är det troligt att någon annan aspekt av att leva med konstant smärta är bidragande till den ökade risken. Studier som fokuserat på självmordsbeteende hos IBS-patienter indikerar att det specifikt är patienter som befinner sig i tertiärvård (långvarig vård och omsorg) som har denna ökade risk. Patienter som nästan precis hamnat hos primärvården har inte samma ökade risk. Man har samtidigt även sett hur patienter under långvarig vård har större psykosocial störning, psykologiska och medicinska följdsjukdomar samt en bristande sjukdomshantering.15 Därför bör kanske alla IBS-patienter som haft diagnosen länge, som funnits inom sjukvården en längre tid och som utnyttjar en del resurser uppmärksammas, undersökas och behandlas för eventuella självmordsbeteenden.16

Känner du att du ligger i farozonen för att utveckla ett självmordsbeteende så ta kontakt med vården. Det finns psykiatriska öppenvårdsmottagningar i de flesta kommuner och även jourmottagningar samt akuta team. Bor du i Stockholm så kan Vårdguiden hjälpa dig att hitta kontaktuppgifter. Sjukvårdsupplysningen är också ett alternativ om du inte vet var du ska vända dig.

Kom ihåg, du är inte ensam.

Referenser

1 NICE Clinical practice guideline, 2007. Irritable bowel syndrome in adults: diagnosis and management of irritable bowel syndrome in primary care. Draft full guideline for consultation. NICE, pp. 33-34.

2 Jones, J. et al., 2000. British Society of Gastroenterology guidelines for the management of the irritable bowel syndrome. Gut, Volume 47, pp. 1-19.

3 Lea, R. & Whorwell, P., 2001. Quality of life in irritable bowel syndrome. Pharmacoeconomics , Volume 19, pp. 643-653.

4 Frank, L. et al., 2002. Health related quality of life associated with irritable bowel syndrome: comparison with other chronic diseases. Clin Ther, Volume 24, pp. 675-689.

5 Rønnevig, M., Vandvik, P. & Bergbom, I., 2009. Patients’ experiences of living with irritable bowel syndrome. J Adv Nurs , Volume 65, pp. 1676-1685.

6 Bengtsson, M. et al., 2013. Anxiety in close relationships is higher and self-esteem lower in patients with irritable bowel syndrome compared to patients with inflammatory bowel disease. Eur J Intern Med, 24(3), pp. 266-272.

7 Dixon-Wood, M. & Critchley, S., 2000. Medical and lay views of irritable bowel syndrome. Family Practice, Volume 17, pp. 108-113.

8 Farndale, R. & Roberts, L., 2011. Long-term impact of irritable bowel syndrome: a qualitative study. Primary Health Care Research & Development, Volume 12, pp. 52-67.

9 Amouretti, M. et al., 2006. Impact of irritable bowel syndrome(IBS) on health-related quality of life (HRQOL). Gastroenterol Clin Biol, 30(2), pp. 241-246.

10 Coffin, B. et al., 2004. Relationship between severity of symptoms and quality of life in 858 patients with irritable bowel syndrome. Gastroenterol Clin Biol, Volume 28, pp. 11-5.

11 Casiday, R. et al., 2009. Patients’ explanatory models for irritable bowel syndrome: symptoms and treatment more important than explaining aetiology. Family Practice, Volume 26, pp. 40-47.

12 Drossman, D. et al., 2009. A focus group assessment of patient perspectives on irritable bowel syndrome and illness severity. Digestive Diseases and Sciences, Volume 54, pp. 1532-1541.

13 Tang, N. & Crane, C., 2006. Suicidality in chronic pain: a review of the prevalence, risk factors and psychological links. Psychol Med, Volume 36, p. 575–86.

14Miller, V., Hopkin, L. & Whorwell, P., 2004. Suicidal ideation in patients with irritable bowel syndrome. Clin Gastroenterol Hepatol, Volume 2, p. 1064–8.

15Whitehead, W., Palsson, O. & Jones, K., 2002. Systematic review of the comorbidity of irritable bowel syndrome with other disorders: what are the causes and implications?. Gastroenterology , Volume 122, p. 1140–56.

16Spiegel, B., Schoenfeld, P. & Naliboff, B., 2007. Systematic review: the prevalence of suicidal behaviour in patients with chronic abdominal pain and irritable bowel syndrome. Ailment Pharmacol Ther, 26(2), pp. 183-193.

Allmänläkare och IBS

Jag har varit inne på det här med allmänläkare och IBS flera gånger tidigare och jag har inte riktigt kunna släppa tankarna på det.

Första mötet sker väl oftast hos en allmänläkare, och ja majoriteten av IBS-patienterna hamnar där. Ungefär en tredje del av dessa utvecklar sedan kroniska symptom1 och skulle behöva ytterligare stöd och hjälp. Det finns forskning som visar att det finns missnöje och frustration hos både patienter och läkare. Detta kommer sannolikt ifrån att vi idag inte har ett riktigt bra svar på frågan om varför man drabbas av sjukdomen och därmed har en dålig förståelse och dåligt med behandlingsalternativ. Även i de fall då allmänläkarna och patienterna har en liknande syn på sjukdomsorsak och symptombild så skiljer det sig många gånger mellan vad de anser vara acceptabla behandlingsmetoder2.

Som jag skrev i mitt inlägg Livskvalité med tarmsjukdom så har studier visat hur allmänläkare inte alltid har de bästa åsikterna vad gäller IBS-patienter. Först har man sett hur allmänläkarna har åsikter som baserar sig på den psykosociala modellen och stämplar patienterna som hypokondriker. Vidare har man rapporterat andra negativa åsikter om IBS-patienter, särskilt dem som ofta besöker sjukvården och samtidigt inte upplever någon symptomförbättring. Hälso- och sjukvårdspersonalen hade en tendens att skilja mellan bra och dåliga patienter. De dåliga var de som inte accepterade sin IBS-diagnos, återkom frekvent, krävde vidare utredning, inte kunde hantera sin sjukdom, svarade dåligt på behandling eller i övrigt var negativt inställd till diagnosen 3.

En annan studie 4 visade att allmänläkarna var motvilliga till att remittera patienterna vidare till KBT eller hypnosterapi. De kunde inte heller se någon användning med ett verktyg för riskbedömning, som skulle kunna förutsäga kroniskhet samt hitta de patienter som skulle ha nytta av psykologiska behandlingsformer. Med tanke på hur en del IBS-patienter utvecklar ett självmordsbeteende så är detta i mina ögon katastrofalt. Här har sjukvården ett ypperligt tillfälle att fånga upp patienter som möjligtvis kommer befinna sig inom riskområden längre fram och det säger allmänläkarna nej till.
Flera allmänläkare drog slutsatsen att patienternas symptom lugnat sig om de inte återvände, detta trots att det finns bevis för att IBS-patienter inte återvänder för att de är missnöjda med allmänläkarnas vård 5 och upplever att hälso- och sjukvården inte kan göra något för dem.

Vidare kan diagnosticeringen vara ett problematiskt område inom primärvården 6, särskilt om diagnosen ställs utifrån diagnoskriterierna endast. Idag har vi ROME III och det arbetas just nu på ROME IV, men en studie kring diagnoskriterierna i Manning, Rome I och ROME II så kunde man hitta flera IBS-fall som inte fångades upp av kriterierna. Av 586 fall kunde en eller fler av de tre diagnoskriterierna bara appliceras på 404 stycken. Studien uppvisade även ett resultat som sa att endast 45 % av IBS-kodade diagnoser mötte falldefinitionen av IBS.

Jag kan bara återigen dra slutsatsen att en diagnos bör ställas efter en ordentlig utredning och av kunnig läkare. Hur roligt är det att springa hos allmänläkarna som är dåligt insatta i behandlingsmetoder, negativt inställda till en del behandlingsmetoder och som dessutom stämplar en som jobbig när man inte upplever symptomlindring?

Referenser

1 Halder, S. et al., 2010. Predictors of persistent gastrointestinal symptoms among new presenters to primary care. Eur J Gastroenterol Hepatol, Volume 22, pp. 296-305.

2 Bijkerk, C. et al., 2003. Irritable bowel syndrome in primary care: the patients’ and doctors’ views on symptoms, etiology and management. Can J Gastroenterol Can J Gastroenterol, Volume 17, pp. 363-368.

3 Dixon-Wood, M. & Critchley, S., 2000. Medical and lay views of irritable bowel syndrome. Family Practice, Volume 17,
pp. 108-113

4 Harkness, et al., 2013. GP perspectives of irritable bowel syndrome – an accepted illness, but management deviates from guidelines: a qualitative study. BMC Family Practice, 14(92).

5 Dhaliwal, S. & Hunt, R., 2004. Doctor-patient interaction for irritable bowel syndrome in primary care: a systematic perspective. Eur J Gastroenterol Hepatol, Volume 16, pp. 1161-1166.

6 Yale, S. et al., 2008. Applying case definition criteria to irritable bowel syndrome. Clin Med Res , Volume 6, pp. 9-16.

Avföringstransplantation, del 1

Fekal mikrobiota transplantation (FMT) har blivit en effektiv behandling vid återkommande Clostridium difficile infektion (CDI), och det finns tecken som tyder på att FMT kan vara effektivt vid andra mag- och tarmsjukdomar, inkluderat IBD och IBS. Sjukdomar där en förändrad bakteriemiljö förekommer12.

Vad är avföringstransplantation?
Avföringstransplantation är egentligen precis vad det låter som. Man tar avföring från en frisk individ och transplanterar den till en sjuk persons mag- och tarmkanal för att bota en specifik sjukdom. FMT är inget nytt påhitt, utan har funnits länge. På 1500-talet gav man en jäst avföringslösning, färsk avföring, torkad avföring eller avföring från spädbarn som behandling mot svår diarré, feber, smärtor, kräkningar och förstoppning.3

Även fast FMT har funnits sedan många år tillbaka så har man ännu inte tagit fram ett evidensbaserat standardiserat protokoll för hur ingreppet ska genomföras. Det finns heller ingen standard för hur pass mycket avföring som krävs. Det verkar som att större mängder gör mer nytta, men hur pass stor mängd som används beror på vilket administrationssätt som görs.

Hur väljs donator ut?
En undersökning tydde på att det var att föredra en donator som är släkt med mottagaren men senare experiment gjorda på avföring från universella donatorer har givit utmärkta resultat, vilket gör det tveksamt om det verkligen behövs avföring från familj.
Det är dock viktigt hur donatorer och mottagare väljs ut eftersom det finns en potentiell smittorisk vid ingreppet, och då krävs noggrann testning. Avföringen från donatorerna bör testas för bland annat CDI, och deras blod bör testas för Hepatit A, B & C och HIV typ 1 & 2 samt Syfilis. Mottagarna bör testas för HIV typ 1 & 2, Hepatit A, B & C samt Syfilis.
Vidare bör en donator inte använt antibiotika under de tre senaste månaderna, samt inte ingått i några beteenden som klassas som hög risk (oskyddat sex, skaffat piercing, tatuering osv). Donatorer som har kronisk diarré, förstoppning, IBS, IBD, kolorektala polyler eller cancer, immunförsvagning, grav fetma, metaboliskt syndrom, atopi och kroniskt trötthetssyndrom bör uteslutas eftersom dessa sjukdomar kan påverkas av bakteriefloran. Donatorer som genomgått större operationer i mage och tarm, såsom gastric bypass, bör inte heller användas. Godkända donatorer bör även ta hänsyn till mottagarens eventuella allergier mot mat och medicin och undvika att förtära det specifika ämnet ett par dagar innan donationen ska ske. Övergående symptom från mage och tarm är inte ovanligt hos mottagarna, t ex ändrade avföringsvanor och buksmärta.

Är ingreppet säkert?
I övrigt tycks ingreppet ganska så säkert, även om en studie som följde 77 patienter hittade fyra olika autoimmuna sjukdomar hos fyra av de 77. Någon säker koppling mellan FMT och sjukdomarna kunde emellertid inte fastställas.4SIBO (small intestinal bacterial overgrowth) är en teoretisk risk när FMT görs via övre mag- och tarmkanalen, men man har ännu inte sett några sådana problem i kliniska prövningar.

Hur går det till?
Ingreppet kan ske både uppifrån och nerifrån; genom nasogastris eller nasoenterisk sond, gastroduodenoskopi, koloskopi, sigmoideoskopi eller lavemang. Mottagaren bör genomgå en tarmsköljning innan oavsett vilken väg som väljs. För att den donerade avföringen ska stanna kvar inuti mottagaren i minst fyra timmar är det bra om mottagaren tar två loperamid ungefär en timme innan ingreppet.
Administration genom övre mag- och tarmkanalen (nasogastrisk/nasoenterisk) är snabbare, inte särskilt kostsam och tekniskt enkel att genomföra. Den har samtidigt fördelen att nästan hela mag- och tarmkanalen kommer i kontakt med den donerade avföringen.5 Jämfört med administrering via analen så används mindre volymer samt en långsammare infusionshastighet för att minska risken för bland annat kräkningar.

Vilken metod är bäst?
Även om det inte finns någon konsensus så verkar FMT via koloskopi vara metoden som föredras över lavemang eller administrering via övre mag- och tarmkanalen. Inte bara för att patienten själv föredrar detta utan även för att lavemang brister i det faktum att det endast når mjälten6 medan den donerade avföringen vid en koloskopi kan komma i kontakt med hela tarmen . Vid en koloskopi kan omfattningen och svårighetsgraden av sjukdomen klargöras samtidigt som behandling ges7. Hos patienter med svår inflammation i tarmen kan det emellertid vara bättre att använda sig av ett annat administrationssätt. Fördelen med lavemang är att de är lätta att genomföra, mindre kostsamma och kan genomföras i en patients hemmamiljö. Lavemang kan dock kräva flera upprepande administrationer jämfört med koloskopi där en enda administration är vanligare.
Endast två studier har jämfört resultaten mellan de olika administrationssätten. Den första studien8 jämförde FMT via gastroskopi, nasoenterisk sond, koloskopi och lavemang. I denna studie fann man att FMT via gastroskopi eller nasoenterisk sond var mindre effektiv än lavemang och koloskopi (76,4 % jämfört med 85%).
Den andra var egentligen en granskning av 12 olika studier5 som jämförde FMT via koloskopi med FMT via nasogastrisk sond som behandling för återkommande CDI. De fann att FMT via koloskopi var mer effektivt (93,2 %) än nasogastrisk sond (85,3%).

Referenser

1
Borody, T., Paramsothy, S. & Agrawal, G., 2013. Fecal Microbiota Transplantation: Indications, Methods, Evidence and Future Directions. Curr Gastroenterol Rep, 15(337).

2
Brandt, L. & Aronaidis, O., 2013. An overview of fecal microbiota transplantation: techniques, indications and outcomes. Gastrointestinal Endoscopy, 78(2), pp. 240-219.

3
Zhang, F., Luo, W. & Shi, Y., 2012. Should we standardize the 1700-yearold fecal microbiota transplantation?. Am J Gastroenterol, Volume 107.

4 Brandt, L., Aroniadis, O. & Mellow, M., 2012. Long-term follow-up of colonoscopic fecal microbiota transplantation for recurrent Clostridium difficile infection. Am J Gastroenterol , Volume 107, pp. 1079-87.

5 Postigo, R. & Kim, J., 2012. Colonoscopic versus nasogastric fecal transplantation for the treatment of Clostridium difficile infection: a review and pooled analysis. Infection , Volume 40, pp. 643-8.

6 Persky, S. & Brandt, L., 2000. Treatment of recurrent Clostridium difficileassociated diarrhea by administration of donated stool directly though a colonoscope. Am J Gastroenterol, Volume 95, pp. 3283-5.

7 Brandt, L. & Reddy, S., 2011. Fecal microbiota transplantation for recurrent Clostridium difficile infection. J Clin Gastroenterol, Volume 45, pp. 159-67.

8 Gough, E., Shaikh, H. & Manges, A., 2011. Systematic review of intestinal microbiota transplantation (fecal bacteriotherapy) for recurrent Clostridium difficile infection. Clin Infect Dis, Volume 53, pp. 994-1002.

En orsak till smärtkänsligheten

Smärta är en stor del av sjukdomsbilden vid IBS och det pratas ofta om en överkänslighet, en hypersensivitet när det gäller smärta och IBS. Det har gjorts flertalet studier på just smärta vid IBS och jag har skrivit om det tidigare här på bloggen, bland annat i inläggen Varför gör det ont?, CRP och IBS och Förändringar i hjärnan.

Nu menar några forskare att de har hittat en orsak till den ökade smärtkänsligheten

Researchers already knew that the bowels of patients with IBS contain larger quantities of the substance histamine, but the specific link with hypersensitivity had not yet been made.

In IBS patients, histamine released in the gut makes TRPV1 hypersensitive. The researchers found that histamine interferes with the histamine 1 receptor, which is located on nerves that contain TRPV1. Importantly, they discovered that blocking the histamine 1 receptor prevents the sensitising effect of histamine on TRPV1. Taken together, these findings identify the mechanism behind IBS patients’ increased pain perception.

De menar alltså att histamin i mag- och tarmkanalen påverkar en typ av smärtreceptor och gör den överkänslig. Vidare att man genom användande av antihistamin kan blockera histaminets påverkan och därmed minska smärtkänsligheten. En pilotstudie visade att IBS-patienter som tog Ebastin hade markant mindre buksmärtor än de i placebogruppen. En uppföljningsstudie med 200 IBS-patienter planeras, och jag ser fram emot att läsa resultaten.

Referens

Wouters, Mira M. et al. 2016. Histamine Receptor H1-mediated Sensitization of TRPV1 Mediates Visceral Hypersensitivity and Symptoms in Patients With Irritable Bowel Syndrome. Gastroenterology, In press

Upplysningskampanj

Netdoktor och Mag- & tarmförbundet kör just nu en gemensam upplysningskampanj om IBD, och det får mig att inse hur desperat vi också skulle behöva en.

Vi måste arbeta för att förbättra kunskapen om och synen på vår sjukdom. Det är väldigt viktigt! Och jag önskar så jag kunde klona mig flera gånger om och starta en förening med fokus på oss med funktionella mag- tarmsjukdomar.

Jag har

åkt tunnelbana!!

Det låter inte särskilt spännande, eller hur? Men för mig var det 9 år sedan jag åkte. Det är en väldigt stor vinst för mig, en enorm framgång, och då var det bara en kort resa på 10 minuter jag gjorde.

Jag befann mig i ett lyckorus efteråt och livet kändes fantastiskt. Det blev inte direkt sämre av att jag för första gången på väldigt länge åt ute på restaurang utan att åka bil till den, och utan min man som är min stora trygghet i vardagen. Hem åkte jag taxi, vilket också är en väldigt stor sak för mig, och även om jag var nervös och kände en del obehag så gick det ganska bra.

De här stunderna när jag lyckas fungera som en mer normal människa är verkligen otroliga. De ger mig ork att ta mig igenom alla dåliga.

Mitt korståg

Idag fick jag för första gången skäll för att jag pratar om forskningen kring IBS. Jag fick kommentaren att hen skiter i ”mina forskningar” och att det inte finns något som säger att jag har rätt. Jag måste säga att jag blev väldigt ställd av att få en så aggressiv kommentar riktad mot mig och mot den forskning som sker.
Forskningen är det vi bygger vår kunskap på, och något i ständig utveckling. Att inte kunna dra slutsatser av en stor mängd forskning skulle göra att vi fick skala bort väldigt mycket av den kunskap vi idag besitter kring ja, det mesta i världen. Om en stor mängd forskning pekar på att människan är ett resultat av evolutionen så anser jag inte att det är heltokigt av mig att använda vetenskaplig forskning som bas för mina argument. Även om säkert flera gudstroende skulle hävda att det inte är säkerställt.

En stor anledning till att jag tycker det är viktigt att sprida kunskapen om forskningen är för att synen på sjukdomen skapar brister i hur vi blir bemötta av samhälle och vård. Från början när IBS började dyka upp inom medicinska kretsar så trodde man att den hade psykiska orsaker, att det var en psykisk sjukdom helt enkelt, och utan stor mängd forskning som pekade åt ett annat håll så hade vi fortsatt blivit skickade till psykologen med våra magproblem. Är det någon som tycker vi ska skita i den forskningen också?

Men tillbaks till min poäng: forskningen är viktig för att sjukdomen ska bedömas som riktig. Så länge en stor del av samhället tror att IBS är lite gaser som dyker upp när en blir stressad så kommer det inte att frigöras resurser till oss som lider av den.

En annan anledning till varför jag lägger ner så mycket tid och energi på att försöka sprida kunskapen är för att jag själv har suttit i den situationen där jag känt mig oerhört utlämnad åt sjukvården, och det är ingen rolig sits att vara i. Jag har då haft svårt att förstå vitsen med en särskild behandling, även om det finns en poäng bakom den, såsom det gör med SSRI och istället tolkat det som att läkaren tyckt att jag har psykiska problem. Idag vet jag varför en läkare vill ge mig den behandlingen och det gör att jag kan fatta ett mer informerat beslut om vården. Min kunskap har även givit mig möjligheten att själv tipsa läkaren om behandling, och på det sättet har jag känt att jag fått mer inflytande, samtidigt som jag har fått chansen att testa något nytt. För mig är det win win liksom. Jag har även fått en mycket större förståelse över vad som händer i kroppen och blir inte längre så orolig över symptomen. Det känns lugnande att veta att ett symptom är vanligt bland andra IBS:are och att jag därmed inte är ensam. Det är således inget konstigt fel på mig.

När det gäller allmänläkarna så har jag även kunnat tipsa om studier och dylikt som kan ge hen hjälp längre fram om en annan IBS-patient dyker upp. Missförstå mig rätt här, jag menar inte att jag besitter större kunskap än allmänläkarna om kroppen, men en allmänläkare är en allmänläkare och har inte samma spetskompetens som en gastroenterolog har. Det här är dessutom extra viktigt när vi lägger till det faktumet att allmänläkare oftare tycker att IBS-patienter är besvärliga. Mer kunskap är bra!

Förutom sjukvården kräver en situationsförbättring även att samhället får bättre kunskaper kring sjukdomen. Idag möter vi lite eller ingen förståelse, vilket skapar svårigheter på arbetsmarknaden, i det sociala livet och för att kunna delta i samhället. Om vår chef, istället för att skriva ut en artikel på aftonbladet om hur IBS botas med hjälp av en yoghurt och sedan avfärdar oss, verkligen lyssnar på vad vi säger och försöker hitta en lösning så kanske fler av oss skulle kunna behålla jobbet. Om arbetsförmedlingen visste vad sjukdomen kunde innebära så kanske de vore snabbare med att sätta in stödåtgärder. Om försäkringskassan förstod hur nedsatt ens arbetsförmåga verkligen kan bli så skulle vi inte tvingas bli utan ersättning. För jo, det går att hamna mellan stolarna. Jag har gjort det under alla mina år som sjuk. Jag har skickats från arbetsförmedlingen till försäkringskassan till socialen utan att få hjälp. Jag har haft tur, jag har privilegiet att ha en familj som tar hand om mig så jag har inte behövt bli hemlös men jag har under mina år som sjuk ALDRIG fått hjälp, stöd eller ekonomisk ersättning. Hade jag inte haft min underbara familj så hade jag inte överlevt. Jag hade inte orkat!

Och därför lägger jag ner så mycket tid och ork på att försöka sprida kunskapen om IBS. Nu ska jag bara bli lite bättre på att hantera elaka kommentarer så jag slipper bli ledsen varje gång de dyker upp, för jag misstänker att det här inte var sista gången. Kanske borde jag hålla mig till att bara skriva på bloggen, där kan jag i alla fall radera en kommentar om den gör för ont 🙂