Funderingar kring förbundet

Jag fick ett mejl som fick mig att börja fundera över det här med medlemskap i Mag- och tarmförbundet. Personen som skrev mejlet höll visserligen med mig om att förbundet missar flera av våra viktigare frågor men menade att det är en stor anledning till att fortsätta vara medlem. Förändra från insidan alltså.

Det ligger en hel del i det och jag funderar just nu på om jag ska omvärdera mitt beslut om medlemskap. Jag skulle väl kanske kunna sluta reagera som en tjurig femåring när jag inte får någon respons av förbundet och istället arbeta hårdare för att de ska höra mig. Det är ingen tvekan om att många med IBS skulle gynnas av att det läggs fokus på dessa frågor.

Kanske skulle detta göra att de nydiagnostiserade inte känner den hopplöshet och ensamhet som jag och många med mig gjorde när vi fick diagnosen. Det är viktigt att vi tar den minskade livskvalitén och den ökade risken för självmord på allvar. När sjukvården fortsätter att behandla oss som icke-önskvärda patienter måste vi ha någon form av skyddsnät, och varför då inte i form av ett förbund?

Eller är jag bara naiv som tror att förbundet har potentialen och viljan att vara allt det för individen? Men är jag ändå inte tvungen att försöka?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *