Byråkrati vs dålig sjukvård

Mitt liv som kroniskt sjuk började det år jag skulle fylla 19, och jag kommer troligtvis få leva med min sjukdom resten av livet. Den svenska sjukvården har behandlat mig på alla andra sätt än bra. Jag har blivit förminskad, hånad, ifrågasatt, helt ignorerad och hemskickad utan hjälp.

Jag fick strida i flera år för att hamna hos en specialistmottagning, och jag kan inte påstå att jag är någon prioriterad patient där. Det gjordes visserligen en grundlig utredning på mig men sedan dess har jag hamnat längst ner i högen och glömts bort. Vad som händer med mig nu är helt ointressant.

Det har aldrig funnits någon läkare som haft tid eller ork att prioritera mig, och hur min livssituation ser ut är helt ointressant för de flesta. Några sjuksköterskor har förbarmat sig över mig under svåra stunder, när jag blivit ivägskickad med en klapp på huvudet, och tårarna rinner nedför kinderna. De har uttryckt en bestörtning över hur bortglömd och ignorerad jag har blivit.

Idag står jag visserligen på stadigare mark men det fanns en tid då jag flertalet gånger uttryckte en sådan hopplöshet inför framtiden att läkarna borde ha reagerat, men jag är oviktig. Min sjukdom är oviktig. Jag står ensam, utan stöd från sjukvård eller samhälle, och ingen verkar förstå, verkar vilja förstå att jag faktiskt ÄR sjuk.

Jag krigar för att återvända till livet, men jag är utanför. Jag är ignorerad och ingen hör mig skrika. Ingen hör mina protester. Ingen vill höra.

 

 

(Detta är min reaktion på delningen av artikeln Mitt liv som kroniskt sjuk på Facebook och Twitter. Artikeln är självklart nödvändig och viktig, men vi får inte glömma bort alla patientgrupper som faktiskt INTE får bra sjukvård i Sverige.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *