Tillbaks till verkligheten

Semestern är slut och nu börjar allvaret igen. Jag är mer nervös än vanligt och det beror mycket på alla förändringar som sker nu. Sonen börjar skolan, eller ja förskoleklass, men det är en stor förändring som innebär nya lokaler, nya människor och nya rutiner. Jag vet inte vem som är mest nervös, jag eller sonen. Nästa vecka kör vi en mjukstart, vilket betyder att det är jag som kommer sköta lämningen på morgonen. Det blir ett riktigt eldprov för mig. Morgnar är väldigt oroliga för mig eftersom jag sällan vet hur jag mår den dagen. Det kan vara idag som magen kraschar ordentligt och jag får tillbringa dagen på toaletten.

Som förälder är det samtidigt viktigt att finnas där för sitt barn, och det innebär att jag inte bara kan lämna sonen snabbt och springa hem, utan jag måste vänta tills han är okej med att jag går. Han är ganska blyg så risken är stor att lämningarna blir tuffa, att få kramper då är verkligen inte optimalt. Jag avskyr när min sjukdom går ut över mitt barn, det gör att jag känner mig otroligt misslyckad. Det är väldigt påfrestande att känna hur jag brister hela tiden. Hur jag brister som partner, som förälder, som vän, som människa i samhället.. Hela jag känns som en enda stor brist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *