Upp och ner

Helgen här hemma har varit fylld med saker att göra. Igår hade vi släkten på besök och firade både mig och sonen samtidigt. Väldigt kul och väldigt trevligt, men med besök så äter jag oftast lite mer än vad jag brukar och då säger magen ifrån. Även om jag inte är särskilt känslig mot specifika livsmedel så reagerar jag på mängden mat, äter jag för mycket en dag så får jag ofta betala för det på natten eller dagen efter.

Idag har sonen varit iväg på barnkalas och jag får återigen känna hur jag sviker honom genom att inte följa med. Det gör så ont att höra ”Ska inte du följa med?”. Jag vet ju att han så gärna vill ha mig med och jag vill så gärna vara med, men magen sätter käppar i hjulet. Därför kunde jag verkligen inte säga nej när vi efter middagen planerade att gå en promenad allihopa. När vi står i hallen och klär på oss så känner jag hur jag börjar må dåligt, men jag ser hur besviken sonen blir när jag säger att de får gå utan mig, så jag går ändå. Vi kommer inte långt förrän smärtan är så stark att jag viker mig dubbel, svetten rinner längs ryggen och jag känner mig yr och illamående.

På vägen tillbaka vill jag hem så fort som möjligt samtidigt som det är fysiskt plågsamt att flytta ena foten framför den andra. När vi är hemma igen och attacken är över så kommer ilskan. Fan, att magen får styra mitt liv såhär. Fan, att magen förstör för resten av familjen. Fan, fan, fan..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *